Svenska skogsvårdsföreningen var inte ensamma om att ha årsmöte den 3 till 5 maj 1917. Från det mötet kunde man skynda vidare till möten med Jägmästarnas förening, Skogvaktareförbundet, De extra jägmästarnas förbund, Svenska naturskyddsföreningen, Skogssällskapet, Trämasseföreningen och tio andra organisationer innan man åt middag på Grand hotell och såg spex före balen.
Tidigare hade skogsfolket passat på att träffas under Lantbruksveckan, men nu skulle den nya Skogshögskolan i Stockholm just invigas och då flyttade Skogsvårdsföreningen (nuvarande Föreningen Skogen) sitt årsmöte till samma tidpunkt. Och bjöd in hela branschen att delta.
Samlingen kallades för Skogsdagarna. Sedermera blev det Skogsveckan, sedan Skogsnäringsveckan som i år arrangeras tredje veckan i april.
Förutom årsmötena arrangerade föreningen ett gemensamt skogsprogram. De två inledande föredragen handlade om världens barrskogstillgångar och om naturskydd och skogsvård.
Sedan åkte man tåg till Experimentarfältet, där Stockholms universitets fem höga hus nu för tiden tornar upp sig. Där invigde kungen Skogshögskolan som än i dag ligger med blick ut över Brunnsviken, men nu disponeras av psykologiska institutionen.
Därpå fortsatte föredragen i några dagar och man avhandlade det mesta från krigets höga virkespriser till att den höga efterfrågan krävde mer krut på skogsvård.
Under nästa års Skogsvecka talade skogschefen Henrik Carbonnier om hur skogarnas exploatering drivit fram 1903 års skogsvårdslag, dock med haltande effekt i början:
– Från ren exploatering har man nödgats övergå till kritiklös avverkning i förening med ett torftigt sörjande för återväxten. Begreppen ”återväxt” och ”uppenbarligen äventyras” har visat sig vara mycket tänjbara.
Samtidigt steg fastighetspriserna mot svindlande höjder och fastigheterna växlade ägare så snabbt att både enskilda och bolag tappade lusten att bedriva ett långsiktigt och kostsamt skogsvårdsarbete.
Så fortsatte diskussionerna i 100 år till.
SKOGEN 3/2017