Skogssverige tappade hakan

29 september 2011 Skogsårets mest tappade hakor kunde skådas på Föreningen Skogens höstexkursion nyligen. Det
var när naturvårdsprofessor Lena Gustafsson berättade om ett möte som hon hade hållit med kollegor från andra länder. De jämförde mängden naturvårdshänsyn vid slutavverkning och bara finnen redovisade lägre siffror än svensken. Våra kantzoner och högstubbar är kanske inte fullt så unika som vi gärna tror.

Man brukar kunna häva ur sig lite av varje i skogen utan att pulsen ökar på folk men det här var som att svära i domkyrkan. Virkesodlarna, som dominerade sällskapet, höll rätt god min men efteråt travades invändningarna naturligtvis högre än stubbvältan vid det grundligt brutna hygget där vi samlats: Det är svårt att mäta hänsynen som döljer sig i utkanten av hyggena. Sverige har en mängd frivillig naturvård utöver vad Gustafssons siffror anger. Hennes jämförelser med statsskogsbruk ger en skev bild. Utöver naturvården finns alla impediment – som också är skog. Det var ingen vetenskapligt sammansatt studie. Det är artbevarandet man borde jämföra, inte de lämnade träden.

Men att försöka jämföra är bra! Naturvården är en restriktion för näringslivet. Därför kräver en fungerande marknad att man ställer villkoren mot varandra – trots att nästan alla länders skogsbrukare verkar ovilliga att göra det.
För drygt tio år sedan jämförde WWF skogarnas vård i 19 europeiska länder. Sverige kom trea totalt men hamnade lågt på en del av de 99 faktorer man mätte. Även om långt ifrån allt egentligen går att jämföra var det lärorikt.

I somras stod jag med en handfull europeiska kollegor på ett tolv hektar stort hygge i södra Sverige. Det var FSC-certifierat, med resliga högstubbar på kullarna och svajande björkdungar i surdrogen. ”Skulle det här bli FSC-certifiert hos er?” frågade jag den tyska kollegan. Hon bara skakade på huvudet. Beror de skilda kraven på skillnader i biologiska förutsättningar mellan Sydsverige och Nordtyskland? Troligen inte.

Säkert dröjer det evigheter innan miljökraven är harmoniserade till gagn för en rättvis och fungerande marknad. Till dess får man nöja sig med god transparens. I Sverige kan vi redovisa våra virkestillgångar, virkesflöden, skogsvårdsåtgärder och naturhänsyn. Vi börjar också få grepp om hur många arter mår. Vem som helst från Naturskyddsföreningen kan vidare begära ut en avverkningsanmälan och använda allemansrätten för att inspektera avverkningen.

Hur mycket kan man få reda på om skogsbruket i USAs privata skogar? Vad får vi veta om mängden avverkat virke i tropikerna? Transparens är också något man borde jämföra mellan länderna!

Text: Bengt Ek, chefredaktör och ansvarig utgivare
 

ur SKOGEN 9-11, Ledaren

Hämtar fler artiklar
Till Skogen startsida
På väg
Axel och Anders börjar på Forum Fastighetsekonomi
SkogsJobb