Däremot förstår vi om det kan uppfattas som något otydligt när det gäller beskrivningarna över vad som är kontinuitetsskog. Vi använder inte olika definitioner men det finns olika dimensioner i begreppet.
Just nu är vi långt inne i ett arbete där vi ser över definitionen. Det är i sig inget konstigt eftersom vi hela tiden får ny kunskap, tar till oss aktuella forskningsresultat och omvärderar. Det är så en myndighet arbetar. En definition som togs fram för 15 år sedan kan därför behöva uppdateras och omvärderas.
Även om vi inte är färdiga med det arbetet än skulle jag ändå vilja utveckla tankarna och försöka besvara de frågetecken som Jacobsson lyfter utifrån var vi står i dag.
Ordet ”närhet” till exempel, är ett av de begrepp som kan skapa en otydlighet. Spridningsavståndet är viktigt därför att många skogsarter inte kan röra sig särskilt långt. Det gäller till exempel lavar, mossor och svampar som är knutna till naturskogar och kontinuitetsskogar. De sprids långsamt och för många hotade arter är sannolikheten för lyckad spridning och etablering mycket låg redan vid mycket korta avstånd, vilket gör dem starkt beroende av kontinuerligt sammanhängande skog.
Skogliga ekosystem bygger på komplexa artinteraktioner. Ju mer komplext ett ekosystem är, desto längre tid krävs för återhämtningen av artsamhället. Det kan ta lång tid för en krävande vedsvampsart att återkolonisera ett skogsområde efter att rätt sorts död ved har återskapats. Det kan ta ännu längre tid för en hotad parasit som är specialiserad på denna svamp att återetablera sig.
Det finns ibland en övertro på möjligheterna att nyskapa eller återskapa livsmiljöer för hotade arter. I denna mytbildning om skogens biologiska ”läkningsförmåga” tros komplexa ekosystem nybildas i en takt som påminner om skogsbrukets skogsodlingscykel. Komplexiteten förstärks av att hotade kontinuitetskrävande arter kan vara beroende av kontinuitet på olika sätt, både i markskiktet och trädskiktet.
Den ekologiska komplexiteten leder till att hotade arter inte återkommer automatiskt bara för att trädskiktet fått växa upp och åldras. Om det omgivande landskapet har kvar en stor andel kontinuitetsskog finns dock en bättre ”biologisk läkningsförmåga”.
Naturskog och kontinuitetsskog är resultatet av mycket långvariga ekologiska processer. Naturvärdena i dessa skogar bygger på strukturer och funktioner som utvecklas över sekler eller årtusenden och som därför inte kan återskapas inom tidsramar som är relevant för artbevarandet. En trakthyggesavverkad skog saknar i regel förutsättningar att utvecklas till naturskog eller kontinuitetsskog, för detta behövs flera hundra år av naturlig succession.
Det är därför kvarvarande kontinuitetsskogar och naturskogar behöver bevaras och vårdas på de platser där värdena finns kvar idag.
CAMILLA ANDERSSON, miljöstrateg, Skogsstyrelsen
Tidigare inlägg:
24/4 Skogsstyrelsen dubbeltalar…