Vi skidar söderut längs Kirjesån utanför Slussfors i Västerbotten, in mot Kirjesålandets urskog. Ett fantastiskt landskap där granarna står som vitklädda spiror, glest och oregelbundet utplacerade i landskapet. Vi stannar till i kanten av en myr när en lavskrika landar i en gran intill oss.
Att skida här är som att vara i en sagovärld. Vi äter matsäck och lyssnar på den totala tystnaden. Det slår mig att utan ideella skogsinventeringar och idogt arbete hade den här urskogen aldrig fått något permanent skydd 1988.
Kirjesålandets äldsta granar är 300 år och tallarna sägs vara upp till 600 år. Som skogsekosystem har området troligen existerat sedan inlandsisen drog sig undan för nära 9 000 år sedan. Domänverket hade långt framskridna planer på kalavverkning, vilket hade varit som att trycka på ”reset-knappen” och tillintetgöra all artmångfald som byggts upp under denna enorma tidsrymd. Och det är just vad som hänt på majoriteten av Sveriges skogsbeklädda areal, där liknande områden nu endast utgör runt 0,3 procent.
Det är viktigt att komma ihåg att skogsräddarnas aktivitet syftar till att förebygga brott. Brott mot svensk lag och EU:s art- och habitatdirektiv. Det är inte skogsräddarna som stoppar avverkningen av skyddsvärda skogar, utan rättssalens domar. Hur kan något sådant vara klandervärt?
Jag har inte sett en enda ledarskribent i någon branschtidning som, avbildad med armarna i kors, ondgjort sig över aktivism när allmänheten lämnat tips som leder till avslöjanden av narkotikaförsäljning eller bedrägerier. Skogsräddarna är, liksom dessa människor, riktiga hjältar och bör hyllas för att de tar ansvar för att skydda vår gemensamma natur till oss och framtida generationer och för att de hjälper oss skogsägare att följa svensk lag.
Som skogsägare är det självklart för mig att följa både lagen och FSC:s certifiering, men trots en gedigen biologiutbildning är jag ödmjuk inför kunskapen om skyddsvärda arter i skogslandskapet. Det är svårt att hitta och identifiera alla de arter som är beroende av riktig skog för sin existens.
Skogsägarrörelsen har hamnat i en diskurs om äganderätt och ”frihet under ansvar”, men den drivs av skogsindustrin som har ofantligt mycket mer att tjäna på den än oss 300 000 enskilda skogsägare. Trots det används vi som slagträ i debatten. Självklart finns det inget parti i Sveriges riksdag som ifrågasätter min rätt att äga den skog jag ärvt av mina förfäder. Däremot finns det många som, med all rätt, ifrågasätter att jag ska få bruka den i strid med svensk lagstiftning. Varför ska skogsbruket vara undantaget lagar och regler?
I södra Sverige där min skog ligger, finns inga områden med 9 000-årig kontinuitet, men väl med många hundratals år av skoglig beläggning. Hyggesfritt skogsbruk i sådana områden kan i vissa fall mycket väl vara förenligt med att bevara de värden som är knutna till skoglig kontinuitet, men kalhuggning leder till att de utraderas.
På min fastighet finns tallar som är över 200 år. Det är en heder att bära ansvaret att bevara sådan skog vid sidan av att njuta av friheten, och jag vet att det finns många fler som tänker som jag. Till min glädje dyker nu flera initiativ upp för skogsägare som vill ta ansvar. Bättre skogscertifieringar via Ecoforestry, Plockhugget och Evercover och nätverk såsom Skogens Mångbruk och ett nytt nätverk för hyggesfritt skogsbruk och skogligt mångbruk i Uppland, startat av skogsräddaren och skogsägaren Ingemar Södergren.
Trots att matsäcken vid myren i Kirjesålandets urskog gav styrka i benen, hinner vi inte fram till de 600-åriga tallarna i söder innan det blir dags att vända tillbaka före mörkrets inbrott. Området är stort och snön djup. Vi följer en bäckravin ner mot Kirjesån och tar oss tillbaka till där vi startade. Tack ni fantastiska skogsräddarhjältar som bevarat denna sagovärld för oss och kommande generationer. Nästa gång ska jag besöka tallarna också.
PATRIK ELLSTRÖM
Skogsägare och professor i medicinsk mikrobiologi