Eftersom skogsmaskinerna manövreras med samma typ av hydrualik som borraggregaten är maskinförarna mycket attraktiv arbetskraft för gruv och prospekteringsbranchen. En av dem som hoppat av skogen är Bo Lundgren från Malå.
— Efter nästan 30 år som maskinförare var det dags för något nytt. Nu har jag arbetat i ett år som diamantborrare i ett företag som arbetar med markundersökningar. Ungefär samma typ av jobb som i gruvorna och malmprospekteringen, säger Bo Lundgren och gör en branschjämförelse.
Han ha flera förklaringar till varför skogsbruket har problem att behålla och rekrytera personal.
— Månadslönen är cirka 30 procent högre här än i skogen, ledigheten längre och det blir fler nätter hemma. Dessutom uppskattar jag att arbetet är mer omväxlande än i skogsmaskinen.
De första veckorna på nya jobbet blev visserligen i Finland men då tjänade gruppen riktigt bra. Därefter, och fram till september har de varit placerade i Ramsele, i Ångermanland. Det är långt hemifrån, närmare 30 mil, men Bo arbetar i sjudagarsperioder varefter han är ledig sju dagar. Borrarlaget bor inne i Ramsele och var och en har sin egen lägenhet om två rum och kök. Faktiskt riktigt fin standard, konstaterar Bo.
— Visst, det har blivit betydligt längre avstånd att ha arbetsplatsen i Ramsele, men det har trots det blivit betydligt mer ledig tid i hemmet och framför allt bättre betalt, konstaterar Bo.
Sambon Marianne tycker att det känns riktigt skönt att Bo är hemma mer än tidigare.
— Men lite underligt är det att det behövdes ett arbete som ligger längre bort för att han ska få vara hemma mera, säger hon. Bo förtydligar att han var borta fler nätter varje månad under skogstiden än vad han är idag.
En annan sak han uppskattar som diamantborrare är den sociala samvaron. Arbetet är inte så isolerat som i skogen. Det finns helt enkelt mer människor att växla ett ord med.
—Här möter jag folk med många olika slags bakgrund och det gör jobbet riktigt trivsamt.
Som maskinförare har Bo kört för flera entreprenörer. Han har bytt arbetsgivare mest för att få omväxling i jobbet och träffa andra människor. Bo trivdes alltid bra i skogen och tror med facit i hand att det var kamratskapet och samhörigheten som gjorde att han stannade kvar så länge som han gjorde, i nästan 30 år.
—Det blev alltid långa skift, även om arbetstiden bara var åtta timmar. Vi var väl medvetna om entreprenörernas situation och vi såg hur många av dem själva spakade maskinerna på sin fritid för att hålla ner kostnaderna. Då ville även vi ställa upp och det ledde till att många servicejobb fixades vid sidan av ordinarie arbetstid utan att vi varken fick eller krävde betalt för extrajobbet.
Under åren som anställd funderade Bo flera gånger på att själv bli entreprenör. Men han avskrev planerna eftersom han närmast kände det som om han skulle köpa sig en massa oavlönat arbete.
Vad behövs då för att öka skogsjobbens popularitet så att nyrekryteringen av entreprenörer och maskinförare tryggas?
—Man kan hitta hundra olika anledningar, men grundproblemet är brist på pengar, säger Bo Lundgren.
—Skogsbruket måste anpassa sig. Årsboksluten visar att det finns pengar. Bolagen måste helt enkelt lätta på börsen så att entreprenörerna kan betala ut löner som är anpassade till de ofta långa resvägarna tlll jobbet. För mig handlade det ofta om att vara hemifrån i 11-12 timmar för att jobba ett åttatimmarspass. Det ger dålig livskvalitet.
Men man måste också tänka till och organisera skogsbranschen på ett vettigare sätt så att det går att arbeta närmare hemmet, säger Bo och ger exempel på hur oorganiserat det är.
— På väg till jobbet mötte vi ofta andra avverkningslag på väg till Malå och vi på väg hem till dem. Då undrade jag vad branschen sysslade med.
Text och foto: Matts Bildström