– Det är jättestor skillnad i inställning till jakt mellan olika skogsägare. En tydlig skillnad syns mellan de mindre, privata skogsägarna och de stora skogsbolagen. De privata ser andra värden än virkesproduktion med sin mark, som jakt. Ungefär hälften av våra medlemmar är skogsägare, säger han.
– Att konflikterna egentligen är ganska få syns ute i viltförvaltningarna. Det finns 149 viltförvaltningsgrupper och varje grupp består av tre jägare och tre skogsägare. I fjol använde skogsägarna sin utslagsröst endast i fyra fall.
– Skogsbolagen har en annan syn, rent krasst är den ekonomiska kalkylen enklare. Viltbetesskadorna kostar mer än jakten ger på sista raden. Och det är också helt logiskt bolagen som är mest högljudda i sina krav om avskjutningar, fortsätter han.
Något som skapar en klyfta är att skogsbruket i större utsträckning lämnar landsbygden. Tidigare fanns en lojalitet mellan de lokala jägarna och skogsbrukarna, anser Daniel Ligné.
– Det är tänkvärt att när bönder i somras ville ha skyddsjakt på vildsvin för att skydda sina spannmålsfält blev listan av tjänstvilliga jägare fulltecknad. När skogsbolagen vill ha skyddsjakt på älg ställde ingen upp.
Daniel Ligné, riksjaktsvårdskonsulent, Svenska JägareförbundetFörtroendet mellan grupperna måste byggas upp igen, poängterar han.
– Ett sätt vore att skogsbruket förenar skogsbruk, naturvård och jägare i väl utbyggda forum. I dag bakbinder sig skogsbruket genom att hantera polariserade sakfrågor. Vår svenska skog, natur och vårt vilt är på tok för viktiga för att hanteras snuttifierat var för sig. Alla skulle tjäna på att lyfta blicken från stövelspetsarna mot horisonten.
– Sist men inte minst behövs en överenskommelse, ett handslag, där jägarna säger ”vi skjuter lite till” mot att skogsägarna säger att ”vi sätter hädanefter alltid tall på tallmark”.
Berättat för Karin Lepikko
SKOGEN 9/2017