Sveriges skogar är inte bara en naturresurs, de är en symbol för vår identitet och vårt näringsliv. Men nu står svenska skogsägare inför ett avgörande vägskäl. EU:s nya skogsstrategi och lagstiftningsförslag syftar till att stärka miljö- och klimatansvaret inom skogsbruket – men frågan är till vilket pris?
När EU:s regler ska implementeras i svensk lagstiftning hotas den grundläggande äganderätten. Hur mycket inflytande kommer den enskilde ägaren att ha kvar över sin mark när Bryssel får större makt?
Skogen är en central del i EU:s kamp mot klimatförändringarna och i skyddet av biologisk mångfald och nu kommer förslag om skärpta reglerna. Även om dessa mål kan vara nödvändiga, kolliderar de med den svenska modellen, där skogsägaren har stort inflytande över sin mark. Svensk skogspolitik bygger på frivillighet och lokalt anpassad skötsel, men EU:s nya lagförslag riskerar att begränsa denna frihet.
Vi har ett av världens mest hållbara skogsbruk, där biologisk mångfald och ekonomisk nytta vägs samman, men när EU:s regelverk pressas på medlemsländerna ökar risken för ett överdrivet byråkratiskt system som missar nationella särdrag.
När EU:s regelverk pressas på medlemsländerna ökar risken för ett överdrivet byråkratiskt system som missar nationella särdrag.
Svenska skogsägare känner med rätta oro. Om förslagen implementeras utan anpassning till svenska förhållanden kan det skapa misstro och leda till motstånd mot den omställning som ändå är nödvändig för klimatet. Hållbart skogsbruk är inte en motsättning till äganderätten – men det kräver att skogsägarna får vara med och staka ut vägen framåt, inte att de tvingas följa centralstyrda direktiv.
Så hur anpassar vi EU:s breda lagstiftning till svenska förhållanden utan att urholka skogsägarnas rättigheter? Utmaningen är att säkerställa att EU:s ambitioner för ett hållbart skogsbruk inte förvandlas till en tvångströja för skogsägarna.
Sveriges regering måste stå upp för skogsägarnas rättigheter.
Sveriges regering måste stå upp för skogsägarnas rättigheter. Annars riskerar vi att förlora den balans mellan frivillighet och hållbarhet som gjort Sverige till ett föredöme inom skogsbruket.
I slutändan handlar detta om mer än bara regler och lagstiftning – det handlar om vem som ska ha makten över den svenska skogen. Ska det vara skogsägarna, med sin kunskap och sitt ansvarstagande, eller ska Bryssel diktera villkoren?
Framtidens skogspolitik måste bygga på samarbete och lokalt inflytande, annars riskerar vi att slå undan benen på både skogsägare och den hållbara utveckling som är nödvändig.