Myndigheten menar att det för det första är oklart vilken den svenska förhandlingslinjen är i internationella förhandlingar som rör markanvändning och skogsbruk. Men det är även oklart vilken förhandlingslinje vi BORDE ha. Frågorna och den tillhörande nyutvecklade begreppsapparaten är så komplex att det är mycket svårt att överblicka vad olika handlingslinjer kan få. Och det gäller inte bara följderna internationellt utan även följder för svensk markanvändning! Det skriver Skogsstyrelsen i ett remissvar om svensk klimatpolitik.
Skogsstyrelsen anser, till skillnad från industrin, att skogens värde som kolsänka inte bör räknas med i det nationella målet för år 2020. Men skälen till att ligga lågt är inte i första hand samma som klimatberedningen anger: att förändringarna är svåra att mäta eller har osäker hållbarhet. I stället pekar Skogsstyrelsen på att om vi skaffar oss fördelar idag genom att räkna med kolsänkan så drar vi på oss underhållskostnader för framtiden: Det går inte att en gång för alla binda in mer kol i skogen och sedan tro att det blir kvar där utan vidare åtgärder. Det kommer till exempel kräva anpassningar i skogens skötsel. Speciella aktioner för att öka kollagren i skog eller mark medför således att man ger framtidens generationer ”underhållskostnader” för att behålla sådant kol fastbundet.
Skogsstyrelsen vänder sig också mot industrins — och klimatberedningens – argument för att använda träprodukter: Om träden blir trä- eller pappersprodukter fördröjs frisättningen. I själva verket sker det inte någon signifikant lageruppbyggnad i trä- och pappersprodukter i det svenska samhället. ”Vi slänger och river således i samma takt som vi köper och bygger nytt. Man bör också säga att hela lagret av sådana produkter är så litet att en eventuell ökning skulle vara relativt oviktig i åtgärdssammanhanget” skriver Skogsstyrelsen.
Myndigheten vill vidare dämpa förväntningarna på hur mycket nytt kol som kan bindas i skogen. En stor del av de senaste decenniernas lagerökning kan bero på höga kvävenedfall över stora regioner. ”Men numera försöker vi minska kväveutsläppen på olika sätt, vilket med tiden kan innebära att vi kommer att förlora kol från vissa marker vars kollager anpassat sig till ett högre kvävenedfall” skriver Skosgsstyrelsen.