”Skogen kommer tillbaka” 

Fredrik Samuelsson har 30 hektar produktiv skogsmark i Skogsgärde i Hylte kommun, precis på gränsen mellan Halland och Småland, som han har tagit över efter sina föräldrar sedan Gudruns framfart. Det här området var inte det värst drabbade, men omkring sju hektar av familjens skog blev totalförstörd. 

– Allt låg ner där. Det var gran som hade planterats efter stormen 1969, säger han. 

En vecka in på det nya året 2005 var jägmästarstudenten Fredrik hemma hos familjen i Oskarström utanför Halmstad under julledigheten. Det var planerat för jakt i familjeskogen, men av detta blev intet. Det förstod han när extremt hårda vindar drog in över landet under lördagsförmiddagen den 8 januari. 

– Det dröjde ett par dagar innan stora vägen hade röjts fri från nedblåsta träd och vi kunde köra ut till gården. Grusvägen de sista kilometerna fick vi gå. Det var mamma, pappa och jag. 

Scenen som mötte dem var svår att ta in. 

– Precis bakom huset såg det inte så farligt ut, men längre upp låg allt ner. Mamma har berättat att jag var arg och svor väldigt mycket, säger Fredrik med ett snett leende. 

Frustationen är lätt att förstå när Fredrik berättar att han fem år före stormen bodde själv på gården under ett halvår och arbetade intensivt med förröjning och manuell gallring av granbestånd. Några av dessa bestånd var planterade efter stormen 1969. Mycket av den skog som Fredrik hade förröjt och gallrat blåste ner eller blev skadad av Gudrun. 

De första månaderna efter stormen tog det emot att åka ut till gården, minns Fredrik. Stämningen bland markägarna i regionen var inte rolig. 

– Det var panik, katastrof – sådana känslor. Ekonomiskt, visst, men ännu mer känslomässigt, tror jag. Många har brukat och skött sina skogar genom generationer och så var allt borta. 

Nu blev det en kamp mot klockan för markägarna att snabbt få virket ut ur skogen för att dämpa den ekonomiska förlusten och förebygga skadeangrepp. Alldeles för stressigt, enligt Fredrik som betonar en lärdom som vi kan ta med oss: 

– Alla kan inte få hjälp samtidigt och man behöver inte ha så bråttom. Här hade många av träden rotkontakt med marken och då kan de ligga ett år eller ännu längre i vissa fall. Om det här händer igen tror jag branschen kommer att kunna hantera det bättre. 

Till Skogsgärde kom maskinerna och losskaparna från Sydved under sommaren. 

Omkring 2 500 fastkubikmeter kördes ut och till vintern var det markberett. 

– Kristi himmelsfärds-helgen året efter var vi här och planterade med familjen och min flickvän som nu är min fru, säger Fredrik. 

Då hade han gjort upp en plan för framtiden: Nu skulle det inte bli enbart granplantor på de bördiga markerna. Förutom gran blev det därför en hel del hybridlärk och tall och några mindre experiment med sitka. 

Resultatet? Blandat, får man säga. Granen tuffar på bra, precis som förväntat och lärken växer så det knakar.  

– Lärken är jag jätteglad för och jag tror att det kommer att lösa sig med avsättningen för timmer framöver. Det jag har gallrat hittills har gått som barrmassa eller som kubb till lastpallar. 

Lärkbestånden har redan blivit gallrade två gånger och trumfar den vanliga granen rejält i både diameter och höjd. 

Av de 3 000 tallplantor som Fredrik satte är det däremot bara ett (1) enda exemplar som lever 19 år senare. 

– De första åren växte de jättefint och jag viltbehandlade dem flera gånger. De kom upp i brösthöjd, men blev sedan ändå älgmat till slut, konstaterar Fredrik 

Men skog håller det på att bli ändå – en finfin sådan av självföryngrad björk som Fredrik själv har röjt och gallrat fram. Under björken fylls det på med självföryngrad gran som kommer att vara redo att ta över när björken är mogen att avvecklas. 

Skogens förmåga att återkomma och repa sig trots katastrofer är något att trösta sig med när olyckan är framme i form av storm, torka, brand eller skadedjur. 

– Nu tänker man inte mycket på det som hände. Skogen är etablerad igen, vi har röjt och det ska gallras. Skogen kommer tillbaka, säger Fredrik. 

Med den kunskap du har i dag, är det något du skulle ha gjort annorlunda? 

– Jag ångrar att jag inte satte hybridasp, man fick rätt bra bidrag för att hägna på den tiden. Om jag hade satt det då hade jag kunnat hugga snart, det hade varit roligt.