Skogen är i ropet. Skogsindustrin hävdar att man är motorn i en hållbar framtida bioekonomi. Politikerna påstår att skogen är vårt stora bidrag till klimatet. Skogsnäringen yrkar på att man bidrar till klimatlösningen på flera plan genom att i skogen binds koldioxid och kol lagras i träden och sedan i de skogsindustriella produkterna. Därför skall vi producera och utnyttja mycket mer skog. Miljörörelsen stämmer in i skogens lovsång om dess roll i klimatarbetet men med en tvist. Man ser chansen att propagera för ett skogsbruk som inte avverkar äldre skog och en övergång till hyggesfritt skogsbruk som hävdas binda mycket mer kol än vårt konventionella hyggesskogsbruk. Självaste klimatgeneralen Anders Wijkman ser skogen som en viktig kolsänka genom att fånga in koldioxid och binda kol och tror att vi kan ta ut mycket mer av skogen och samtidigt skapa en större kolsänka. Olika forskargrupper korsar värjorna om huruvida man skall nå härligheten genom hyggesfritt skogsbruk eller genom ökad produktion och konventionellt skogsbruk med hyggen och omfattande användning av virke i industriell produktion.
Det här låter som rena julafton för skogsnäringen och klimatet. Är det så? Mycket av detta är riktigt om det är satt i sitt rätta och relevanta sammanhang. Men det kan konstateras att debatten om skogen och klimatet är moddig beroende på att olika aktörer använder sig av olika systemsyner/ systemavgränsningar/beräkmimgsmetoder i debatten.
Skogens kolbalans består av två stora flöden, nämligen upptag av koldioxid från atmosfären genom trädens och annan växtlighets fotosyntes och utsläpp av koldioxid till atmosfären genom träds och växtlighets respiration. Den senare består av två flöden. Ett flöde kommer från växtlighetens metabolism (autotrof respiration) och det andra från den mikrobiella nedbrytningen av organiskt material (heterotrof respiration). Dessa senare flöden är egentligen en artificiell uppdelning av respirationen då det är svårt att göra gränsdragningar dem emellan men den är nödvändig för konsistenta balansberäkningar. Till detta kommer urlakning av organiskt markkol och kalamiteter.
Då fotosyntesen är större än respirationen får man ett nettoupptag av koldioxid som leder till en kolsänka i skogen. Om förhållandet är det omvända utgör skogen en kolkälla.
Skogens kolbalans kan förenklat sägas kunna uppskattas på två sätt Den ena metoden är flödesanalyser av fotosyntes och respiration (plus urlakning av organiskt markkol och kalamiteter). Den andra metoden är att skatta förändringarna av organiska kolförrådet över tiden. Båda metoderna har sina svårigheter och osäkerheter av betydande storleksordningar. Den svenska skogens kolbalans är uppskattad genom flödesberäkningar av fytosyntes och respiration, vilket är den relevanta metoden från ett klimatnyttoperspektiv.
I Sverige utnyttjar vi en kombination av modellanalyser, utsläppsdata, och inventeringsdata och vi har enligt dessa beräkningar en årlig kolsänka för enbart den svenska skogen av ca 35 – 40 miljoner ton koldioxid per år (efter avverkning) enligt Lunds universitet. Naturvårdsverket redovisar för samma tidsperiod exakt samma årliga nettokälla men omfattar hela markanvändningen i landet och inte bara skogen. Future Forests (2014) redovisar for denna tidsperiod en nettokälla av ca 25-30 miljoner ton koldioxid per år men omfattar utöver skogen också kolet som lagras i skogsindustriprodukter och de substitutioneeffekter dessa produkter har igenom att ersätta fossila råvaror inom landet. Skillnaden i resultaten mellan olika analytiker representerar olika beräkningsmetoder och osäkerheten i skattningarna av kolsänkan.
Det totala kolförrådet i skogsmarken är ca 1920 miljoner ton kol som är nästan dubbelt så mycket som i trädbiomassan.
Systemsyn 1- en halv systemsyn
Den ’politiska’ klimatnyttan av skogen ses ofta av politiker och en del av näringen som mycket stor och i form av skogens upptagningsförmåga av koldioxid genom fytosyntesen och tillväxten och man glömmer bort eller negligerar den andra sidan av myntet eller systemet – respirationen (se t.ex Energiutskottet, 2015) . Den verkliga nyttan för klimatet av skogen är upptagningen av koldioxid genom fytosyntesen minus respirationen. Denna effektiva klimatnyttan är f.n. ca 10 – 30% av upptagningen genom fotosyntesen i de boreala skogarna. I Sverige är den effektiva klimatnyttan ca 25% av upptaget i skogen. I boreala länder med stor andel av död ved är den effektiva klimatnyttan endast ca 10%.
Till pjäsen hör att näringen och myndigheter i Sverige betraktar respirationen som väl analyserad och känd över tiden pga vår(a) utmärkta skogstaxering och försöksserier. Jag tror att det är det enda landet i den boreala regionen som har denna uppfattning. I själva verket är uppskattningarna av respirationen högst osäkra.
Respirationen beror på ett stort antal biotiska och abiotiska samverkande faktorer som varierar med marktemperatur, markfuktighet, växtlighet, etc. IIASA (2015) publicerade nyligen en ny studie över markens bidrag till den skogliga kolbalansen som grundar sig på en databas med kontinuerliga mätningar av markrespirationen under perioderna 1961/1974 – 2008 med 735 försök i den boreala skogliga regionen och 1532 försök i skogsmark på det norra halvklotet. De fann en variation av respirationen mellan de olika försöksplatserna av storleksordningen 50 ggr. IIASA säger att den stora osäkerheten i de skogliga kolbalanserna sitter i uppskattningarna av respirationen och att skattningar av den samma över stora arealer är mycket komplexa och de strukturella osäkerheterna kan f.n.inte uppskattas. Bilden kompliceras ytterligare av att forskningen nyligen konstaterat att den mikrobiella nedbrytningen av organiskt kol i marken fortsätter under vinterhalvåret och sker inte bara under sommarhalvåret. Dessutom komplicerar albedo effekter och aerosolutsläpp bilden. Dessa senare processor kan ha stor betydelse för skogens kolbalans.
Vi har således att göra med två delsytem (koldioxidupptaget respektive respirationen) som har vitt skilda osäkerhet i uppskattningarna men trots detta behandlas likvärdigt.
Vid International Boreal Forests Research Association’s (IBFRA) konferens helt nyligen konstaterade man att den boreala skogarnas netto kolbalans är fortfarande ”högst osäker”.
Systemsyn 2 – en haltande systemsyn
Miljöorganisationer och en del av forskarsamhället ser kolbalansen som intäkt för ett strategiskt skifte i svenskt skogsbruk genom en övergång från trakthyggesskogsbruk till ett hyggesfritt skogsbruk. Huvudargumentet är att man undviker hyggesfasen i trakthyggesbruket som har stora kolutsläpp och man upprätthåller en uthållig kolsänka kontinuerligt i det hyggesfria skogsbruket och man bygger kontinuerligt upp kollagret i skogen. Men det finns en gräns för hur mycket man kan bygga upp kollagren i skogen innan uppbyggnaden får negativa effekter på tillväxten
Future Forests har nyligen redivisat och vid IBFRA’s konferens presenterades analyser av olika former av hyggesfritt skogsbruk jämförda med trakthyggesskogsbruk baserat på ett begränsat antal provytor med asocierade simuleringar. De hyggesfria varianterna hade en netto virkesproduktion som var 60-90% av virkesproduktionen vid trakthyggesbruk och nuvärdet var 60-100% av värdena för trakthyggesbruket. Kollagringen i de hyggesfria bestånden skattades från att vara i stort likvärdiga till avsevärt större än vid trakthyggesskogsbruk. Nu skall man vara klar över att resultaten är baserade på ett fåtal provytor och inte på verkliga skogslandskap. Riskerna för kalmiteter är förmodligen större liksom andelen död ved över tiden i det hyggesfria skogsbruksallternativet.
Jämförelsen gäller således på beståndsnivå. Vi utnyttjar ju våra skogar bl.a, i form av avverkningar och virket används för produktion av olika skogsprodukter och dessa produkter lagrar kol under olika lång tid. Därför är den relevanta systevgränsningen slutkonsumtionen av dessa skogsindustriella produkter och inte en jämförelse på beståndsnivå eller skogsnivå i detta sammanhang. Future Forests (2015) försökte att göra en enkel skattning av klimatnyttan med denna bredare och senare systemavgränsning och i detta fall har hyggesbruket lika (på lång sikt) eller större klimatnytta än hyggesfritt skogsbruk.
Systemsyn 3 – den totala värdekedjan är den rätta vägen
Mycket av debatten om skogen och klimatet är centrerat runt själva skogen. Men skall man få en rättvisande bild av skogens klimatnytta måste vi gå hela vägen till konsumtion av slutprodukter.
Jag har visat på att den svenska skogen utgör en kolsänka efter avverkning vilken kan växa betydligt i framtiden med ökad tillväxt. Det avverkade virket skall transporteras till industri för förädling. Dessa transporter orsaker ett nettoutsläpp till atmosfären. Studier i Nordamerika visar att beroende på transportinfrastruktur och industristruktur så kan dessa utsläpp förändra en existerande kolsänka i skogen till en kolkälla. Skogsindustriproduktion (främst massa och papper) orsakar stora nettoutsläpp till atmosfären. De färdiga produkterna transporteras till olika marknader och transporterna orsakar också ett nettoutsläpp till atmosfären. De färdiga skogsindustriella produkterna lagrar mycket stora mängder kol som i normalfallet mer än väl kompenserar för transporternas och produktionens nettoutsläpp. De skogsindustriella produkterna har olika livslängd. Man räknar med livslängd av 10 – 80 år för olika sågverksprodukter och andra solida träprodukter, 2 år för massa- och pappersprodukter och 0 år för bioenergi produkter. Det betyder att den kolsänka som är lagrad i produkterna skall reduceras med de årliga utsläppen orsakad av nedbrytning under livslängden av produkterna.
Det finns också positiva substitutionseffekter med en hel del av de skogsindustriella produkterna. Man räknar t.ex. med att vid byggnation av trä istället för stål, betong och glas är substitutionseffekten 3.7 ton av koldioxidutsläpp i genomsnitt per ton torrt virke. Spridningen är stor och kan vara så mycket som en substitution av 28 ton koldioxid utsläpp per ton torrt virke. Dessa positiva substitutionseffekter skall läggas till skogens kolbalans.
Ur systemsynpunkt är det viktigt att följa hela värdekedjan från skog till slutkonsumtion av skogsindustriella produkter om man skall uppskatta skogens klimatnytta. De internationella beräkningsreglerna sätter gränsen vid hemmamarknaden. De effkter som uppkommer på exportmarknader räknas inte in utan tillfaller landet som importerar. De svenska miljöorganisationerna har nu krävt att klimatpolitiken måste baseras på Sveriges totala konsumtion ( DN Debatt, juni 1, 2015). Det betyder att emissioner som vi svenskar orsakar i utlandet genom import av t.ex. jordbruksprodukter eller resor utomlands skall belasta den totala svenska kolbalansen. Man hävdar att svenskarnas verkliga utsläpp av växthusgaser är nästan dubbelt så stora med denna systemsyn jämfört med vad som mäts och rapporteras idag. Ǻterigen gör man sig skyldig till ett systemfel. Skall man räkna in dessa emissioner skall man naturligtvis i renlighetens namn också räkna in de produkter som vi exporterar och som reducerar eller substituerar emissioner i exportländerna. Därvid är exporten av skogsindustriella produkter helt avgörande. Future Forests (2014) uppskattar att den svenska skogliga exporten skapar reducerade eller substituerade emissioner i exportländerna av ca 45 miljoner ton av koldioxidekvivaleter, vilket är betydligt mer än de netto emissioner vi svenskar orsakar i ett globalt perspektiv. Det måste ju vara någon ordning på kolbalanserna.
Den slutliga systemavgränsningen av skogens kolbalans är vad som händer med de skogsindustriella produkterna sedan de tjänat ut sin ursprungliga livscykel. Används de för energiproduktion och ersätter fossila bränslen så skall dessa substitutionseffekter minus utsläpp for energiproduktion läggas till kolbalansen. Ǻteranvänds skogsprodukterna så återlagras en stor del av kolet men återvinningsprocessen orsakar också utsläpp till atmosfären som skall beaktas.
Synen ovan är det enda relevanta systemkonceptet om man vill komma åt skogens verkliga klimatnytta.
Vägen framåt – bio-ekonomi och innovationer
Det är uppenbart att om man skall kunna ta sig fram till en relevant klimatpolitik om skogen så måste aktörerna arbeta med ett och samma systemkoncept. Annars kan inte jultomten dela ut några klappar av värde till varken klimatet eller skogsnäringen. Han kommer enbart att vara vlsen om vilka som skall ha vilka klappar. Så han ställer in julklappsutdelningen.
Klimatpolitiken måste därför börja dagen med att få till en långsiktig överenskommelse mellan klimatpolitikens olika intressenter om vilket systemkonceptet som skall ligga till grund för den långsiktiga klimatpolitikens utformande. Och det måste vara ett fast handslag.
Det står utom allt tvivel att skogsnäringen kan spela en betydande roll i den framtida klimatpolitiken. Men kommer skogsnäringen att kunna utnyttja denna möjlighet till en ökad betydelse i klimatarbetet?
Jag tycker att forskningen visar på ett antal hörnstenar för skogsnäringens roll i den framtida klimatpolitiken:
- i själva skogen är det tillväxten som är den avgörande klimatnyttofaktorn genom koldioxidupptaget från atmosfären.
Vi kan således öka skogens roll i klimatarbetet genom en kraftigt ökad skogstillväxt och kollagring och genom att minska utsläppen från skogslandskapen. Men kommer det att ske? Knappast. Det finns kanske några lågt hängande frukter att hämta men i princip kan detta bara uppnås genom betydande investeringar av markägarna. De kommer inte att göra dessa investeringar för att enbart odla kol utan att ha sina kostnader täckta. Det finns ingen globalt fungerande marknad för emissionshandel och frågan är om det någonsin kommer att göra det. Europa har en icke fungerande marknadsmekanism för emissionshandel dar 1 ton kol handlas for ca Euro 7. Financial Times (June 2) hävdar att prislappen måste ha ökat till Euro 70 per ton kol år 2030 om emissionshandeln skall ha någon effekt på det övergripande klimatarbetet.
Även om det fanns en fungerande marknad så saknas det en fungerande mekanism för att allokera den specifika klimatnyttan till de specifika markägare som skapat nyttan genom ökad kollagring. Även om en mekanism kan tillskapas för fördelningen av nyttan så kommer osäkerheterna att vara stora (se tidigare diskussion) och man vet inte riktigt vad och hur mycket man handlar med. Därför kommer markägare inte att bli kolodlare – de skulle förmodligen betraktas av en del som kålhuvuden om de gjorde detta under rådande förutsättningar. Det finns inget ekonomiskt incitament för markägarna Därför måste eventuella koltillskott i skogen komma genom andra aktiviter som genererar värde för markägaren och varvid man får ökad kollagring ”på köpet”
- kollagringen i skogsindustriprodukter tillsammans med substitionsfördelar genom att ersätta fossilbaserade produkter med cellulosabaserade är och kan bli flera magnituder större kolsänkor än själva skogen (speciellt om exporten kan tillgodoräknas)
Kolsänkan är således större i skogsindustriprodukter och genom substitutionsfördelar än i själva skogen (om vi kan räkna hem exporten) och potentialen är ändå större. Dagligen förekommer pressreleaser om nya material och nya identifierad användningsområden baserade på cellulosa som kan ersätta fossilbaserade produkter och råvaror. Men marknadsimplementeringen går väldigt långsamt. En aktiv klimatpolitik skulle kanske göra störst nytta genom att skapa de rätta förutsättningarna för nya marknadsinnovationer av produkter som är cellulosabaserade (låta intellektet ha kul) och som har ett större förädligsvärde än dagens konventionella skogsindustriella produkter. Det skulle hjälpa markägarna att få bättre betalt för råvaran och därmed skulle de vara bättre motiverade att producera mer virke och kanske även till.en kolskötsel. Men en innovationsstrategi i detta sammanhang kommer inte att fungera av sig själv utan den behöver draghjälp av en övergripande strategi om bio-ekonomi som trycker på utvecklingen och användningen av nya cellulosabaserade produkter. Detta är också slutsatsen från det arbete jag är involverad i att transformera de nordamerikanska skogssektorerna. Finland har redan dragit denna slutsats och implementerat en dylik strategi. Den svenska regeringen har dragit i långbänk eller sovit på taburetten när det gäller en övergripande bio-ekonomisk strategi. Således en framgångsrik klimatpolitik för skogen är lika mycket frågan om bio-ekonomi och innovationer som det är en fråga om kolskötsel av skogen.
- en kraftfull klimatpolitik om skogen skall omfatta kolet i skogsekosystemen, kolet i skogsindustriella produkter, skogsprodukternas substitionsfördelar gentemot fossilbaserade produkter i en systemansats som täcker hela värdekedjan från skogsmark till skogsprodukternas slutkonsumtion och deras återbruk.
Professor Sten B. Nilsson
Email: stenbnilsson@gmail.com