Älgskadorna kring Umeälvens övre delar är välkända. Delägarna i Tärna-Stensele Allmänningsskog var medvetna om problemen och beställde en inventering av Skogsstyrelsen av samtliga deras talldominerade ungskogar som befinner sig i älgbeteshöjd. Resultatet visade att i cirka 40 av 46 bestånd finns bestående skador som hämmar produktion och kvalitet. Hälften av föryngringarna, runt 500 hektar, är i sådant skick att de saknar framtid och borde planteras om.
— Men det känns som ett meningslöst arbete. Det verkliga problemet är älgstammens storlek. Älgjakten är för kortsiktig. I områden med glest vägnät skjuter man enligt mitt tycke alldeles för få älgkalvar, och skyller det bland annat på att transporten blir för dyr, säger skogsförvaltaren Anders Pettersson.
Man räknar med att kostnaderna redan är uppe i 10 miljoner för den del av skogen som måste planteras om. Sen tillkommer det som förlorats i kvalitet och tillväxt. Och ser man till hela området, även de marker som inte inventerats, blir förlusterna ännu större, eftersom inte bara Allmänningen drabbats av älgskador.
— Dagens älgbetestryck är värre än under rekordåren på 80-talet. Med det här trycket kommer varje planta att hinna betas flera gånger innan den nått älgsäker höjd, konstaterar Anders.
För markägarna har inventeringen blivit en larmrapport. Nu ser man tydligt hur illa det kan gå om man låter en älgstam växa till sig utan tillräcklig reglering. Ett varnande exempel är området runt Storuman där man haft en alldeles för hög skadenivå under många år, men gjort för lite för att korrigera situationen.
— Nu har vi fått svart på vitt att älgstammen är alldeles för stor. Vi måste agera med kraft för att rätta till problemet, säger Anders.
Hur man ska reglera älgstammen i områden med omfattande vandring är knepigt. Under vintern samlas älgar i älvdalen från ett stort geografiskt område. De skadade områdena har alltid varit samlingsplatser och vissa älgskador har alltid funnits. Ändå vittnar fina äldre tallskogar intill de förstörda områdena om att tallskogsbruk varit möjligt tidigare.
— Vi diskuterar ofta varifrån de skadegörande älgarna kommer. Är de lokala? Har de vandrat in från närområdena eller kommer de långväga ifrån? När och var ska älgarna då skjutas? säger Anders.
Han välkomnar fortsatt älgforskning, för att få veta var de djur som orsakar skadorna befinner sig under höstjakten. Det blir en viktig pusselbit som kan underlätta för markägaren, samhället och jägaren att reglera älgstammen.
Tärna-Stensele allmänningsskog består av 53 000 hektar mark och har 1500 delägare. Många är jägare, och älgjakten är en livsstil. Ekonomisk utdelning ges till samtliga delägare. Tidigare har inte delägarna kunnat se de direkta effekterna av kostnaderna för älgskador, men i framtiden kommer det att bli tydligt.
Att omplantera de värst drabbade 500 hektaren kostar drygt 3 miljoner kronor. Till det ska läggas 15 års förlorad tillväxt motsvarande 22 000 kubikmeter virke. I det här området med dagens virkespriser blir det 10 miljoner kronor. Sen tillkommer kvalitets- och produktionsbortfallet i de 500 hektar som drabbats lindrigare.
Man har visat upp allmänningens betesskador för berörda jaktvårdskretsars företrädare.
— När de ser förödelsen inser de direkt att situationen är ohållbar, säger Anders.
Vi befinner oss på ett 12 hektar stort hygge med en fjortonårig tallplantering. Ett område med riktigt bra tallmarker, den typ av marker som sedan lång tid tillbaka varit den ekonomiska motorn i allmänningen. Men nu får man leta noga för att hitta en obetad planta. Granen trivs inte här och Anders misstänker att älgen även skulle ge sig på contortan för att undvika att svälta ihjäl.
— Vi har funderat på att plantera gran eller contorta. Men gran är uteslutet. Och contortan klarar visserligen betning bättre än tallen, men inte med dagens betestryck, säger Anders.
Text och bild: Matts Bildström