Klimatomställningen innebär stora ekonomiska möjligheter för svenskt skogsbruk. Rätt skött kan skogen långsiktigt leverera råvaror för energiutvinning, byggande, förpackningar, hygienartiklar och mycket annat, utan att det spär på växthuseffekten.
Gott så.
När det från skogsnäringen och vissa forskare – senast när Skogsindustrierna under Almedalsveckan lanserade en rapport av Peter Holmgren – hävdas att växthuseffekten dämpas om vi intensifierar skogsbruket och ökar virkesuttagen, är man däremot ute på tunn is.
Huvudtesen i Holmgrens med flera rapporter[1]är att när fossila bränslen ersätts av bioenergi, eller när råvaror som stål och cement (som bägge ger stora koldioxidutsläpp i samband med tillverkningen) byts mot olika typer av trävaror, så minskar tillförseln av växthusgaser till atmosfären.
VISST FOG UTANFÖR EES
Hypotesen om en ”substitutionseffekt” kan ha visst fog för sig i den mån svenska skogsprodukter säljs utanför EES (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge) liksom för den bioenergi som nyttjas utanför utsläppshandeln (gäller i första hand vägtrafik och villapannor).
För att därutöver kunna räkna hem mer än en marginell klimatnytta, krävs däremot att man bortser från hur EU:s system för utsläppshandel fungerar.
Genom utsläppshandelsdirektivet har politikerna inom EU satt ett tak för hur stora de samlade, framtida koldioxidutsläppen från tung industri (bland annat massa- och pappersindustri, sågverk, stålverk och cementtillverkning), större energianläggningar (fjärrvärme, elkraftverk, industrins energianläggningar etc.) samt flyget inom EES kan bli.
Verksamheter som omfattas måste i efterhand till EU-kommissionen lämna in en utsläppsrätt för varje ton koldioxid de släppt ut, annars väntar höga böter. Utsläppsrätterna ges ut av Kommissionen och förs ut på marknaden via gratistilldelning eller via offentliga auktioner.
Systemet kan liknas vid en sluten bubbla. Nuvarande regler innebär att den sista utsläppsrätten ges ut 2057. För närvarande återstår ett totalt, framtida utsläppsutrymme på 35-36 miljarder ton.
SYSTEMET HINDRAR MINSKNING
På grund av systemets konstruktion leder en substitution där europeiska energianläggningar skiftar från kol eller olja till bioenergi, eller där europeiska byggmästare börjar bygga hus i trä istället för stål och betong, paradoxalt nog inte till att utsläppen minskar. Hur stora de samlade, framtida utsläppen kan bli är redan avgjort via lagstiftningen (under de närmaste 3-4 åren ger reglerna delvis en annan effekt).
Som konstaterats innebär klimatomställningen stora ekonomiska möjligheter för svenskt skogsbruk genom möjligheten att leverera klimatneutrala varor.
På marginalen kan näringen spela en roll genom att leverera material till träkonstruktioner som i generationer kan kapsla in koldioxiden i träet.
För att den svenska skogen och det svenska skogsbruket mera rejält ska kunna bidra till att växthuseffekten minskar i linje med Parisavtalet, krävs dock sannolikt att virkesuttaget minskar, det vill säga att de naturliga kollagren i träd och skogsmark får fortsätta att växa, plus att så mycket som möjligt av den koldioxid som bildas, när biobränslen eldas, fångas in och permanent lagras i berggrunden.
MAGNUS NILSSON
Miljökonsult, klimatpolitisk analytiker.
Författare till ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik” (Arena Idé, 2019). Driver Klimat- och naturvårdsbloggen.
[1]Se även t.ex. Lundmark, T. m.fl. (2014): Potential Roles of Swedish Forestry in the Context of Climate Change Mitigation. Forests 2014, samt Björheden, R. (2019): Det svenska skogsbrukets klimatpåverkan. Skogforsk 2019.