De nya skogliga konsekvensanalyserna, SKA22, utgör ett värdefullt underlag för diskussioner om framtida produktion och tillstånd i våra skogar. Vi presenterar här kompletterande perspektiv på utvecklingsvägar inom skogssektorn, med fokus på tre aspekter som inte beaktas i scenarierna som ligger till grund för konsekvensanalyserna i SKA22.
Från såväl internationell som nationell forskning vet vi att skogsägare reagerar på prissignaler. Men den modell som SKA22 beaktar inte aktörer inom skogssektorn, utan endast skogens tillstånd och den samlade tillväxten i Sveriges skogar; skötselåtgärder styrs av hur det ser ut i skogen, inte av rådande priser och skogsägarnas förväntningar på framtiden. Eftersom SKA22 inte beaktar marknader för skogssektorns produkter så bygger analyserna på att det som kan produceras också kan avyttras. Slutligen, i SKA22 beaktas inte industrins kostnader, vilket bland annat innefattar transportkostnader och investeringskostnader för ny kapacitet. Transportkostnaderna utgör en betydande del av råvarukostnaden och påverkar förutsättningarna för avverkningar och övrig skogsskötsel.
I ett pågående projekt finansierat av Energimyndigheten har forskare från Linnéuniversitet, Chalmers och SLU samarbetat kring utveckling av en analysmodell, BioFrame, som omfattar såväl skog som skogsägare, industrier och marknader. När det gäller skogens tillstånd så bygger modellen i stort sett på samma data och modeller som SKA22, i vissa fall förenklade. Kostnader och intäkter kopplade till aktiviteterna i modellen beaktas. Genom att skogen och skogsindustrins anläggningar har en geografisk lokalisering kan modellen ta hänsyn till varierande transportkostnader.
VARIERADE FÖRUTSÄTTNINGAR PÅVERKAR
Vi illustrerar här nedan hur varierande förutsättningar kan påverka framställningen av utvecklingen inom skogssektorn över en 80-årsperiod. I figur 1 ser vi den totala avverkningsvolymen för två olika scenarier. Det ena avser en, i någon mening, fortsättning av dagens situation; ”business as usual” för BioFrame (BioFrame-BAU) och ”Dagens skogsbruk” enligt SKA22 (SKA22-DS). Det andra scenariot avser ett skogsbruk mer orienterat mot naturvärden med utgångspunkt från scenario ”Fokus mångfald” i SKA22 (BioFrame-Bio och SKA22-FM i figur 1).
I scenariot med fortsättning av dagens situation kan vi konstatera att avverkningsnivån i BioFrame-BAU sjunker fram till mitten av 2050-talet. Det beror på att tillgången på sågtimmer begränsas på grund av minskande arealer med äldre, avverkningsbar skog. I SKA22-DS ökar avverkningarna eftersom den totala tillväxten i skogen ökar. I scenariot orienterat mot naturvård fördubblas arealen avsättningar, från 2.1 till 4.2 miljoner hektar vilket motsvarar nästan 19 procent av all produktiv skog. I BioFrame sker emellertid ingen övergång till hyggesfritt skogsbruk, vilket i SKA22-FM bedrivs på 30 procent av den produktiva skogsarealen som är tillgänglig för avverkning. I SKA22-FM ökar avverkningsintensiteten från 90 procent av tillväxten till 100 procent jämfört med SKA22-DS.
ANPASSNING AV INDUSTRIELL KAPACITET
I BioFrame-Bio (figur 1) sker en anpassning av industriell kapacitet redan den första femårsperioden och kapaciteten ligger sedan konsekvent under nivån för BAU. Detta framstår som rimligt; om resursbasen begränsas så bör avverkningsnivåerna och den industriella produktionen minska. Något kompenseras det av att priserna ökar med minskade volymer på avsalumarknaden.
I SKA22-FM så minskar avverkningsnivåerna 2020-2040, men ökar därefter kraftigt och ligger nära nivån i SKA22-DS under perioden 2040-45, för att sedan ligga relativt konstant.
Frågan är emellertid vad scenariot representerar? De aspekter vi nämnt ovan som brister i SKA22 gör det svårt att tolka scenariot som ett trovärdigt försök att beskriva konsekvenserna av ökade avsättningarna. För det första så framstår variationen i avverkningarna under de kommande 25 åren som en konsekvens av att man inte tar hänsyn till industrins kostnadsstruktur. Den andra invändingen är att variationen svarar dåligt mot hur sektorn kan förväntas möta utvecklingen på avsalumarknaderna. För det tredje så saknas en aktörsmodell som gör det möjligt att förstå varför avverkningsintensiteten ökar bland skogsägare på det sätt som antagits.
Avverkningsnivåerna har konsekvenser bland annat för skogens kolinbindning över tid. I figur 2 ser vi skillnaden mellan SKA22-DS och SKA22-FM (Diff:FM-DS) respektive mellan BioFrame-BAU och BioFrame-Bio (Diff:Bio-BAU). Den minskade avverkningen i SKA22-FM ger ett ökat upptag i skogen de första 20 åren för att sedan ge ett mindre bidrag än scenario Dagens skogsbruk. Konsekvenserna är mindre med BioFrame-Bio jämfört med scenario BioFrame-BAU men innebär en mer långsiktig ökning av kolsänkan tack vare de minskade avverkningarna. Implementering av hyggesfria metoder (som inte finns med i BioFrame-Bio) , skulle potentiellt kunna ge mer grovt timmer till sågverken, men sannoikt ytterligare minska avverkningsvolymen pga. ökade kostnader, och därmed stärka skogen som kolkälla.
Med i stort sett samma beräkningsmodeller för resursen skog kan man således komma till resultat som skiljer sig åt väsentligt. När det gäller skogens kolförråd så dras i SKA22 slutsatsen: ”… Större avsättningar ger hög kolinlagring på kort sikt men Dagens skogsbruk där inte all tillgänglig tillväxt avverkas ger större kolinlagring på längre sikt …”. Som budskap till våra beslutsfattare kan det vara vilseledande, då slutsatsen baseras på många ad hoc antaganden som inte styrks av existerande kunskap om hur skogssektorn fungerar.
Så frågan är: Hur väl fungerar SKA22 som analysstöd avseende effekterna av olika politiska styrmedel?
Om statsmakten ska avsätta resurser till ökade avsättningar, hur påverkas de olika, väl integrerade, delarna av en exportorienterad sektor? Vilka regeländringar, teknikförbättringar och ekonomiska stimulanser är lämpliga givet olika scenarier för marknadsutveckling och internationella åtaganden?
För att svara på den typen av frågor fordras, menar vi, att SKA22 kompletteras med analyser som omfattar en både bredare och djupare beskrivning av skogssektorn.
JOHAN BERGH, professor, Linnéuniversitetet
GÖRAN BERNDES, professor, Chalmers
OLA ERIKSSON, professor, Linnéuniversitetet
RAGNAR JONSSON, forskare, Sveriges lantbruksuniversitet