Självverksam utan motorsåg 

Det mesta av Helena Löthgrens skogsinnehav på cirka 400 hektar ligger intill hemmet i Nora norr om Örebro. Där tillbringar hon avsevärd tid och när hon inte är där fysiskt har hon ändå skogen i tankarna.  

Det är sedan länge hennes livsstil att planera för nästa åtgärd eller kanske en uppdatering av skogsbruksplan. När hon får chansen så utbyter hon erfarenheter med skogsägare i nätverket Spillkråkan, följer webbinarier eller går på informationsmöten hos exempelvis Naturskyddsföreningen.  

När maskinlaget är på plats för en åtgärd pratar hon gärna med dem. Och så läser hon alla skogstidningar hon kan komma över.  

– Jag vill ha det breda perspektivet, säger Helena. 

Innan vi träffas poängterar hon att hon visserligen är mycket aktiv i skötseln av den egna skogen, men inte själv hanterar maskiner. Det visar sig vara en sanning med modifikation, men leder ändå till en reflektion:  

– Måste man hantera en motorsåg för att kallas självverksam? Är det inte en förlegad bild, med tanke på att fyra av tio skogsägare är kvinnor och många av oss är aktiva i skogen på andra sätt, undrar hon. 

Till exempel när det gäller den ekonomiska sidan. Helena jobbade under många år på Ludvig & Co med rådgivning åt skogsägare. Nu har hon ett annat jobb, men kontakten med skogsägare tycker hon är så givande att hon extraknäcker som rådgivare. Det har gett henne en inblick i skogsägares prioriteringar som hon ibland tycker kunde göras annorlunda. 

– Man vill många gånger få ut flesta möjliga kronor vid avverkningen, men samtidigt är man inte så noga med sin deklaration och riskerar att åka på skattesmällar de åren man avverkar för att man inte planerar i god tid. 

Bygg upp en långsiktig räntefördelning, fördela intäkterna och därmed skatten på flera år, är tips som inte riktigt har nått alla, enligt Helena. 

Själv skulle hon aldrig byta ut sin virkesköpare för att få några kronor extra per kubikmeter. 

– Vi har känt varandra länge, han är fantastisk. Vi träffas två gånger om året, går runt i min skog och planerar åtgärder och uppdaterar skogsbruksplan.  

Helena och virkesköparen har samma grundsyn på skogen, säger hon. 

– Han har en syn på balansen mellan virkesuttag och naturvård som jag tycker mycket om. Han kan stanna och beundra en fin gammal asp eller berätta om vilka fågelläten vi hör. Den här respekten för naturen delar jag med honom, samtidigt som jag värnar rätten att få bruka min skog. 

Han är också öppen för att tänka nytt, tycker hon. 

– När jag ville sätta 10 000 lärkplantor diskuterade vi en del och kom fram till att ingen vet hur det blir i framtiden, varken med klimat eller virkesmarknad, vilket är ett skäl att bredda med fler trädslag. 

– Och så tycker jag lärken är så vacker när den gulnar på hösten, tillägger hon. 

Helenas skogsinnehavet har sitt ursprung i den släktgård där hon och hennes man nu bor i ett hus och föräldrarna i ett annat. Gården köptes av farmor och farfar, men det var när pappa köpte till skog på 1960-talet som skogsbruket kom in på allvar i familjen. Helena har haft ansvaret för skogen i tjugo år och under den tiden köpt till 160 hektar. 

– Det var svårt att låta bli när grannarna sålde, säger hon. 

Följden har blivit ett relativt sammanhängande innehav av barrdominerad skog varav drygt hälften är tall. Resten är gran, lärk och lite lövinslag. 

Skogarna sköts noga. Det visar sig att Helenas tolkning av maskinella sysslor är en smula smal. Hon är faktiskt ute med röjsågen och även med traktorn för att sladda skogsbilvägarna varje år. 

Skogsägandet är mycket mer än ekonomi, säger hon. 

– Jag tror att många skogsägare liksom jag känner stor glädje över vad den egna skogen betyder för klimat, biologisk mångfald och samhälle. 

Men orosmoln finns. 

– Det här med att EU inte ser att olika länder har olika förutsättningar för skogsbruk behöver verkligen ändras. Över huvud taget att äganderätten har blivit så ifrågasatt är jättejobbigt. Väldigt vanliga naturvärden kan användas av miljöorganisationer som skäl för att stoppa avverkningar. 

Helena oroar sig över klimatförändringarna och för egen del över det framtida generationsskiftet. Här funderar hon på en lösning som återigen visar att skogens välmående går före pengar. 

– Mina vuxna barn är hittills inte så intresserade av skog och det gör ju att jag ibland ställer mig frågan: För vem planterar jag? 

Lösningen blir kanske en annan. 

– Jag har sett, inte minst inom jordbruk, att man gör ett successivt generationsskifte med någon utanför familjen. Det viktigaste är att man lämnar över till den som vill förvalta skogen på bästa sätt och det behöver inte vara den som betalar allra mest, säger Helena. 

UR SKOGEN 3/2025 MED TEMAT ”DE SJÄLVVERKSAMMA”