Sätt rätt ord på vägvalet 

 Resiliens är ett fint ord för förmågan hos till exempel ekosystem att stå emot och klara av en förändring samt även återhämta sig. Det är ett begrepp som de senaste femtio åren har blivit en viktig del av det bredare begreppet hållbar utveckling, kan man läsa på till exempel Wikipedia.  

Resiliens är alltså en högst önskvärd egenskap hos en produktionsskog. Vi vill förstås att den både ska klara oförutsedda störningar som insektsangrepp med så lindriga konsekvenser som möjligt och sedan också kunna återhämta sig från eventuella skador.  

Men riktigt så enkelt är begreppet ändå inte, enligt Adam Felton som är docent vid Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap vid SLU i Alnarp. 

– Vi använder gärna detta ord, men det täcker egentligen två väldigt skilda företeelser, säger han. 

Han vill sätta fingret på att det förlängningen inte bara handlar om språk utan om viktiga vägval i skogsbruket och skiljer därför på framtvingad och biologisk resiliens. Tillsammans med europeiska kolleger har han publicerat en artikel i en vetenskaplig tidskrift för att uppmärksamma detta. 

Ett sätt att göra skog mer resilient kan vara att plantera trädslag som är motståndskraftiga mot oönskade händelser, kanske någon exot. Andra åtgärder är kortare omloppstid eller kemiskt plantskydd.  

– Dessa åtgärder kan betraktas som ”coerced resilience”, framtvingad resiliens, och innebär ofta en återkommande mänsklig påverkan som standardiserar skogen – den blir mindre varierad, säger Adam Felton.  

Denna framtvingade resiliens, där skogen blir beroende av människans fortsatta ingrepp, är enligt honom något annat än en naturlig, ekologisk process med naturens egen återhämtningsförmåga – en ekologisk resiliens.  

Det finns alltså två vägar att gå och ordet resiliens bör helt enkelt definieras mer noggrant, anser Felton, eftersom den väg skogsägaren väljer givetvis får konsekvenser för produktionsskogens framtid.  

Den framtvingade resiliensen är ett resultat av mänsklig aktivitet, en aktiv och planerad verksamhet som riskerar att utarma den biologiska mångfalden och störa skogens ekosystem. Ett exempel är förkortad omloppstid som förvisso kan minska risken för stormskador, men samtidigt påverka exempelvis vilda bär, svamp och vattenkvalitet.  

Ett annat exempel är skogsägarens önskan att reducera risken för sjukdomar. En lösning kan vara att plantera kloner av motståndskraftiga trädslag, en annan att gynna blandskog framför monokultur. Självklart blir resultatet två helt olika bestånd, men i båda fallen kan man tala om resiliens. 

Vägvalet till resiliens påverkar alltså i längden skogen och bestånden. Ökade störningar kan motivera skogsägaren att ställa om likåldriga bestånd till mer komplexa trädslagsblandningar eller olikåldriga bestånd. Båda dessa exempel ökar möjligheten för biologisk mångfald. Det har alltså betydelse vilken typ av resiliens man tänker sig. 

– Vi vill med vår artikel helt enkelt uppmärksamma skogsägaren på att vi måste veta vad vi talar om. Mångfald genom olika trädslag kan ge fördelar, men det är viktigt vilka trädslag man väljer som svar på de störningar skogsägaren vill förbereda sin skog på. Att inte lägga alla ägg i samma korg är säkert bra, för det råder osäkerhet om vad som kommer att hända i framtiden, säger Adam Felton. 

Han pekar på att ingen kunde ha förutsett för hundra år sedan att gran i södra Sverige skulle möta så många utmaningar: granbarkborre, röta, torka och stormskador.  

– Så framtiden är också den ett komplext problem. Det gör det svårare för skogsägaren att fatta beslut. 

FOTNOT Re·sili·ens [‑en´s] substantiv ~en: Förmåga t ex hos ekosystem att återhämta sig eller motstå olika störningar (Svenska akademiens ordlista).