På Skogens hemsida skriver Bo Hektor 16 januari om att skogens klimatnytta värderas för lågt.
När det gäller slutsatserna kring nyttan med att så bra som möjligt värdera skogens klimatroll håller vi givetvis med. Skogen gör nytta som resurs för förnybar råvara att användas för att producera energi och mer långlivade träprodukter.
Eftersom uttaget av råvara i svenska skogar är mindre än tillväxten ökar förrådet av biomassa kontinuerligt och skogen gör således också nytta som en sänka för koldioxid. Denna uppbyggnad av förråd kan beräknas på olika sätt och i texten nedan förklarar vi kortfattat varför resultaten i Bo Hektors beräkningar och beräkningarna i Sveriges klimatrapportering skiljer sig åt.
I Sveriges klimatrapportering till EU och FN följs de riktlinjer som beslutats gemensamt av berörda länder. Riktlinjerna avser framförallt redovisningsformatet, som syftar till att kolförrådsförändringar och andra utsläpp från skog- och markanvändningssektorn ska kunna jämföras mellan olika länder.
För beräkningarna av kolbalansen i levande biomassa och andra kolpooler använder länderna grundläggande riktlinjer från IPCC. Flexibiliteten för hur beräkningarna görs är dock stor så länge de metoder som länderna använder kan sägas vara bättre än de enkla metoder som beskrivs i IPCC:s vägledning.
För Sveriges klimatrapportering utförs beräkningarna av kolförrådsförändringar och andra utsläpp från skog- och markanvändningssektorn av SLU på uppdrag av Naturvårdsverket. Underlaget för beräkningarna utgörs till största delen av objektiv statistik från Riksskogstaxeringen och Markinventeringen vid SLU. Dvs. samma underlag som Bo Hektor använder i sin kalkyl.
För att skatta nettoinlagringen i klimatrapporteringen beräknar vi skillnaden i biomassaförråd på de provytor som ingår för varje ägoslag. För att öka noggrannheten i skattningen interpoleras förrådet för år mellan inventeringar och för år med ofullständigt stickprov i slutet av tidsserien extrapoleras förrådet så att varje rapporterat år i princip representerar ett glidande femårsmedelvärden för cirka 30 000 provytor.
Det gör också att större mellanårsvariationer i till exempel avverkning jämnas ut. För att tillmötesgå kravet att följa markanvändningsförändringar över tid används bara Riksskogstaxeringens permanenta provytor.
En annan skillnad är att vi i klimatrapporteringen beräknar biomassan ovan och under jord för varje enskild provyta. Osäkerheterna kan bli stora när samma omräkningstal används för hela tillväxt- respektive avverkningsvolymen. Den metoden lämpar sig dock bra för överslagsberäkningar.
Skillnaden mellan den av SLU och Naturvårdsverket redovisade skattningen av nettoupptag i levande biomassa och den som Bo Hektor presenterar beror alltså främst på att Bo Hektors skattning baseras på ett års värden från skogsdata och generella omräkningstal medan SLU/Naturvårdsverkets skattning baseras på biomassaskattningar på enskilda provytor och glidande femårsmedelvärden för alla ingående ytor.
Vid SLU pågår ett ständigt förbättringsarbete som syftar till att öka precisionen i objektiva skattningar av kolförråd (i såväl tid som rumsligt) för att möta en ökad efterfrågan för att skatta kolbalanser för olika ändamål. Varken Bo Hektor eller andra skogsintresserade klimatvänner behöver känna någon oro över att Sveriges rapportering av utsläpp och upptag från skog- och markanvändningssektorn påverkas av särintressen.
Läs mer om klimatrapportering av skog- och markanvändningssektorn på SLU:s hemsida: https://www.slu.se/institutioner/mark-miljo/miljoanalys/Klimatrapporteringen/
MATTIAS LUNDBLAD
HANS PETERSSON
Sveriges lantbruksuniversitet
Ansvariga för Sveriges rapportering av utsläpp och upptag av växthusgaser från skog- och markanvändningssektorn.