För någon vecka sedan dristade jag mig till att ge en positiv kommentar till Björn Lomborgs klimatbok. Jag har fått en del ilskna E-mail som upplyst mig om att många lärda professorer analyserat vad Lomborg skrivit och funnit att han producerat felaktigheter och lögner.
Som jag påpekade skulle jag också kunna skriva någon sida om ”fel” jag funnit i hans kapitel om avskogning. Trots detta så har Lomborg rätt i att det sprids myter om avskogningen (och många andra miljölarm).
Enligt ”teoremet om den galopperande galenskapen” så befinner vi oss nu i fråga om klimat i en situation där hågade nya debattörer måste skrika högre och högre för att få uppmärksamhet.
Nya rapporter ger en allt mörkare bild och den pessimistiskt lagde kan känna sig hågad att plocka fram repet. Tidningar accepterar okritiskt alla ”goda katastrofscenarier”. Det är inte lönt att försöka ifrågasätta dessa (jag har försökt).
I detta läge tycker jag det är mer givande att läsa någon som debatterar den konventionella visdomen än att läsa någon som bara försöker skrika högst. Det finns förvisso ett antal ”förnekare” som opponerar sig mot IPCC:s beskrivning, men det de säger finner jag oftast högst intetsägande.
Det Lomborg skriver må vara ensidigt, men det är åtminstone roligt och tankeväckande. Samtidigt ser vi nu följderna av gamla synder. Många ”förnekare” pekar på tidigare överdrifter och hävdar att det är samma historia nu.
En anledning till hatet mot Lomborg kan vara att han riktar hård kritik mot det som skrivs av Worldwatch Institute (publicerar årligen State of the World), WWF, Greenpeace m.fl.
Det är en kritik som ofta biter. Dessa organisationer använder ibland samma teknik som Lomborg (d.v.s. ge den information som stödjer budskapet). Jag känner mången profet som hävdar att det som står om t.ex. jordbruk i State of the World är fullt av fel.
Själv har jag ofta haft en del att säga om det som står om skog. På nätet finns en massa inlägg som diskuterar alla fel Lomborg (påstås ha) begått. Det skulle säkert gå att producera en hemsida och ta upp de fel och tvivelaktigheter som produceras av State of the World, WWF och Greenpeace.
Jag har inte hittat någon sådan. Och ingen forskare skulle ha tid eller pengar för något sådant, men Miljöorganisationer (MO) har pengar så att de kan sätta någon på heltid att kritisera Lomborg och andra fritänkare.
Jag kan säga mycket gott om svenska MO. Men det är trots allt organisationer som i en komplicerad värld ser på en aspekt av tillvaron — dvs. miljön. Det blir också allt viktigare för dem att samla in pengar. Då är det lockande att säga nej och ta strid eftersom det ger mer uppmärksamhet – och pengar.
Kampanjer är också viktiga. Jag tar mig friheten att ifrågasätta om pengar till svenska organisationer verkligen kommer att rädda isbjörnen, klimatet eller regnskogen. Helgar ett ”gott” ändamål alltid medlen?
Trots att det går att ställa många frågor om MO:s motiv och kompetens så används de nu som en sorts facit av tidningar och TV. Det finns säkert många kunniga personer som arbetar på MO, men man kan inte komma ifrån att det är fråga om partsorganisationer. Det som sägs är ofta ungefär lika givande som när en försvarsadvokat intervjuas om sin klients skuld.
MO tycks ofta ha gott om pengar. Gör de för dessa ett bättre arbete i globala projekt än t.ex. Sida (som ofta får skäll)? Vi har nog svårt att avgöra om insamlade pengar gör stor nytta. Jag ser mest vackra annonser som syftar till att få in mer pengar, och pamfletter som beskriver bedrövelsen.
I Washington DC är MO mycket mäktiga och påverkar det som görs av t.ex. Världsbanken. I dagsläget är de mäktiga också i Sverige och påverkar vad som görs. Men har de något ansvar?
När ”miljön” blev het på Sida på 1980-talet så ledde det enligt min åsikt till en rädsla för produktion. Att skogen fick problem var väl inte så konstigt, men denna rädsla drabbade också jordbruket.
Den gröna revolutionen framställdes som något närmast kriminellt. Så detta är nog en anledning till att Sida (liksom Världsbanken) under de senaste 25 åren dragit ner på biståndet till jordbruk.
Nu börjar det komma kritik mot Sida för att jordbruket inte getts stöd. Vi lever i en tid då även ekonomer börjar förstå att Afrika inte klarar av att föda sig själv.
Men riktar någon kritik mot de MO som gett dåliga råd? Nej! De misstag de gör glöms snabbt bort om de ens observeras. Det kostar tydligen inget att säga nej och vara ointresserad av gångbara kompromisser. Lämpligen borde det vara dags att börja diskutera vad MO gör för nytta, men i dessa klimatkrisens dagar är nog intresset för detta svagt.
Efter detta gnällande vill jag göra klart att jag får mycken kunskap och inspiration från några personer i internationella MO och Tankesmedjor. Det är fråga om personer som är mer intresserade av att hitta lösningar än att väcka uppmärksamhet, och som inte längre måste jaga pengar.
Det är väl den typ av ”experter” som vi skulle behöva höra mer av i debatten. Möjligen ställer det alltför stora krav på journalister att identifiera och utnyttja dylika ”experter”. Det är lättare och snabbare att fråga första bästa MO. Men risken är då att man inte ser att Kejsaren är naken.
Reidar Persson
reidar.persson@sprod.slu.se