Sagan om skogsbrukets nya metod

Vi skogsforskare har naturligtvis ett ansvar i allt detta. Vi har legat lågt och hållit tyst under lång tid, och det kan nog förklaras av att vi dels aldrig trodde att folk skulle ta till sig Hagners idéer, dels att det strider mot vår vetenskapliga uppfostran att offentligt i media kritisera en pensionerad kollega. Vi har fått lära oss att låta fakta tala för sig själva. Men när allt fler privatpersoner och kommuner tycks tro på Hagners budskap, då är det hög tid att likt sagans pojke med hög röst påpeka att kejsaren faktiskt är naken! För likt kejsarens nya kläder så är Naturkultur bara ett fantasifullt påhitt, en ren bluff.

Låt oss ta det från början. I mitten av 1890-talet, för drygt 100 år sedan, publicera­de Uno Wallmo sin bok Rationell skogs­afverk­ning. Där presenterade han sin nya revolutionerande idé om ett skogsbruk på individbasis. Det beståndsvisa skogsbruket var av ondo! Genom en mer trädvis skogsskötsel, som utgick från de enskilda trädens utseen­de, kvalitet och konkurrenssituation, skulle man ta tillvara de klena, kvalitetsdanade träden som finns i de flesta skogar och därigenom radikalt höja lönsamheten i skogsbruket!

Resten av historien är välkänd för de flesta med skoglig utbildning: Med Wallmos idéer som alibi ”gallrades” framförallt de norrländska skogarna hårt, upprepade gånger. Tanken var att de klena träden skulle befrias genom att man avverkade mogna grannträd. Resultatet blev att virkesförråden i skogen krympte och att tillväxten sjönk i samma takt. Efter ungefär 50 år lyckades skogsbruket till sist frigöra sig från Wallmos idéer och som en motreaktion bannlystes i princip allt annat än det storskaliga kalhyggesbruket. Men historien upprepar sig ibland.

I mitten av 1990-talet, för drygt tio år sedan, publicerade Mats Hagner arbetsrapporten Naturkultur. Där presenterade han sin nya revolutionerande idé om ett skogsbruk på individbasis. Det beståndsvisa skogsbruket var av ondo! Genom en mer trädvis skogsskötsel, som utgick från de enskilda trädens utseen­de, kvalitet och konkurrenssituation, skulle man ta tillvara de klena, kvalitetsdanade träden som finns i de flesta skogar och därigenom radikalt höja lönsamheten i skogsbruket! Känns resonemanget bekant?

Vad är då egentligen Naturkultur och vad talar för att Mats Hagners idéer skulle fungera bättre än Uno Wallmos? Mats Hagner skriver: ”Målsättningen med Naturkultur är att maximera nuvärdet i varje liten grupp av träd som utnyttjar samma tillväxt-resurser. För beräkningen av nuvärdet tas hänsyn till varje träds egenskaper, samt till konkurrensen mellan dessa träd.”
Kärnan i Naturkultur är metoden för träd­val vid avverkning. Förenklat kan man beskriva det hela på följande sätt. Skogsskötaren avgränsar subjektivt en grupp träd som man tycker påverkar varandra. Man matar sedan in trädens diameter, uppgifter om kvalité, avverkningskostnader, det egna förräntningskravet på skogen med mera, i ett dataprogram, och vips får man veta vilket eller vilka av träden i gruppen som man bör avverka just nu.

Idén bakom det hela, och det som ska garantera att Naturkultur inte raserar skogen, är det speciella dataprogram som Hagner själv utvecklat. Med datorns hjälp ska man kun­na jämföra alla hypotetiskt tänkbara kom­binationer av trädval, nu och i framtiden, i den lilla trädgruppen. Dataprogrammet måste därför innehålla en tillväxtmodell som kan förutsäga hur de enskilda träden kommer att växa i framtiden, beroende på hur man gallrar nu och i framtiden. Men någon sådan tillväxtmodell existerar inte och kommer dessvärre inte heller att existera i framtiden. Orsakerna är flera.

Till att börja med påverkas konkurrensen mellan träd i hög grad av både trädens storlek och avståndet mellan träden. Ju mindre avstånd, desto större konkurrens. Det innebär att träden i gruppen måste koordinatsättas så att modellen vet hur träden står i förhållande till varandra. Men det går inte att i fält avgränsa grupper av träd som bara påverkas av varandra och inte av andra träd. Ett enskilt träd påverkas visserligen mest av de närmast omgivande träden, men dessa träd påverkas ju i sin tur av träden närmast, och så vidare, i oändlighet. Det får till följd att man faktiskt måste koordinatsätta och i detalj beskriva samtliga träd i hela skogen!

Men inte ens om man gör det så fungerar det, därför att prognosmodeller aldrig kan förutsäga framtiden. Dom kan bara ge en fingervisning om hur framtiden kan tänkas se ut, en gissning, och detta gäller oavsett om vi prognostiserar vädret eller växande skog. Dess­utom bygger prognoser alltid på att man skattar medelvärden och medelutvecklingar. Man kan naturligtvis rent tekniskt utveckla en modell som gör beräkningar för enskilda träd, men det är bara totalvärden för större ytor som blir tillförlitliga. De enskilda trädens utveckling i modellen blir bara en beräkningsteknisk metodik.

Lika lite som meteorologerna i förväg kan säga hur vädret kommer att bli sista veckan i juli i Flen eller Ystad, lika lite kan skogsfors-karna förutsäga hur enskilda träd kommer att växa de kommande decennierna.
Det gör att själva grundbulten i Naturkultur inte fungerar. För om man inte kan förutsäga hur de enskilda träden i trädgruppen kommer att växa i framtiden och dessutom förutsäga hur en eventuell gallring påverkar detta, då blir dataprogrammets utfall bara en fantasifull lek med siffror, utan koppling till verkligheten. Då kan skogsägaren lika gärna gissa själv, utan dataprogrammet. Och faktum är att det är precis det skogsägaren förväntas göra: gissa själv!
Dataprogrammet har visserligen en sorts tillväxtmodell inbyggd, men den tar ingen hän­syn till konkurrensen mellan träden i grup­pen. Den baserar sig överhuvudtaget inte på några data om hur träd växer i olika kon­kurrenssituationer utan är en hemmasnickrad sak som Hagner själv har hittat på. Den förutsätter dels att alla träd har lika breda årsringar och dels att skogsägaren själv kan gissa hur breda trädens årsringar maximalt kan tänkas bli om man gallrar i grupp­en.

Dessutom räknar dataprogrammet med att man nästan alltid får samma totala volymtillväxt, oavsett hur trädgruppen ser ut och oavsett vilka åtgärder man gör i trädgruppen, och det är skogsägaren själv som bestämmer tillväxtnivån. I Hagners värld producerar sko­gen alltid maximalt, oavsett vilka åtgärder man gör. Hagner är själv högst medveten om dessa brister och påpekar detta klart och tydligt i den enda offentligt granskade vetenskapliga uppsats han hittills medverkat i rörande Naturkultur. Men i svenska tidningsartiklar, på kurser och exkursioner väljer han att tiga.

Hittills har jag bara berört den delen av Naturkultur som rör det datorstödda trädvalet. Det är visserligen själva kärnan i Naturkultur, men Hagner nöjer sig inte med det. Han marknadsför dessutom vad han själv beskriver som ”nya kunskaper som fått väsentlig betydelse vid utformningen av Naturkultur”. Dessa nya kunskaper är i realiteten en blandning av dels gamla välkända sanningar, som tydligen är nyheter för Hagner, och dels rena påhitt utan förankring i vare sig logik eller vetenskapliga studier.

De två allvarligaste av dessa påhitt är dels att skog skulle producera mer om den är gles än om den är tät, och dels att det i första hand skulle vara gallringsstyrkan som styr tillväxten efter gallring. Det är faktiskt precis tvärtom! Summan av alla de vetenskapliga studier som hittills publicerats över hela världen säger att två träd av en given storlek producerar mer än bara ett träd, och att stora träd producerar mer än små träd. Det gör att om vi gradvis glesar ut den äldre skogen, så att virkesförrådet minskar, då sjunker också tillväxten.
Det var precis detta som hände i de norrländska skogarna under första hälften av 1900-talet, och det är precis det som händer om man tillämpar Naturkultur – resultatet blir en gles, lågproduktiv skog, och det vet egentligen Mats Hagner, men han väljer att blunda för fakta. Både logik och fältförsök stödjer dessutom slutsatsen att virkesproduktionen efter en gallring naturligtvis styrs av de träd som står kvar och inte av träden som tagits bort. Hagner torde vara tämligen ensam om att tro motsatsen.

Finns det då ingenting vettigt i själva idén med Naturkultur? Svaret är tyvärr ”nej”. Hela konceptet är en luftbubbla som spricker så fort man börjar peta i den och verkligen granskar den i alla sina delar. Bluff, från början till slut!

Text: Lars Lundqvist
Docent i skogsskötsel, SLU Umeå

SKOGEN 5/07