Sagan om skogsbrukets nya metod

Bild för Gäst Written by Gäst (ej verifierad) On the
Analysen. Den flitigt omdiskuterade skogsbruksmetoden Naturkultur är den största skogliga bluffen i modern tid, och med tanke på det mediala genomslag som dess upphovsman Mats Hagner fått, så finns det förmodligen ingenting jämförbart i det svenska skogsbrukets historia.

Vi skogsforskare har naturligtvis ett ansvar i allt detta. Vi har legat lågt och hållit tyst under lång tid, och det kan nog förklaras av att vi dels aldrig trodde att folk skulle ta till sig Hagners idéer, dels att det strider mot vår vetenskapliga uppfostran att offentligt i media kritisera en pensionerad kollega. Vi har fått lära oss att låta fakta tala för sig själva. Men när allt fler privatpersoner och kommuner tycks tro på Hagners budskap, då är det hög tid att likt sagans pojke med hög röst påpeka att kejsaren faktiskt är naken! För likt kejsarens nya kläder så är Naturkultur bara ett fantasifullt påhitt, en ren bluff.

Annons
Annons

Låt oss ta det från början. I mitten av 1890-talet, för drygt 100 år sedan, publicera­de Uno Wallmo sin bok Rationell skogs­afverk­ning. Där presenterade han sin nya revolutionerande idé om ett skogsbruk på individbasis. Det beståndsvisa skogsbruket var av ondo! Genom en mer trädvis skogsskötsel, som utgick från de enskilda trädens utseen­de, kvalitet och konkurrenssituation, skulle man ta tillvara de klena, kvalitetsdanade träden som finns i de flesta skogar och därigenom radikalt höja lönsamheten i skogsbruket!

Resten av historien är välkänd för de flesta med skoglig utbildning: Med Wallmos idéer som alibi "gallrades" framförallt de norrländska skogarna hårt, upprepade gånger. Tanken var att de klena träden skulle befrias genom att man avverkade mogna grannträd. Resultatet blev att virkesförråden i skogen krympte och att tillväxten sjönk i samma takt. Efter ungefär 50 år lyckades skogsbruket till sist frigöra sig från Wallmos idéer och som en motreaktion bannlystes i princip allt annat än det storskaliga kalhyggesbruket. Men historien upprepar sig ibland.

I mitten av 1990-talet, för drygt tio år sedan, publicerade Mats Hagner arbetsrapporten Naturkultur. Där presenterade han sin nya revolutionerande idé om ett skogsbruk på individbasis. Det beståndsvisa skogsbruket var av ondo! Genom en mer trädvis skogsskötsel, som utgick från de enskilda trädens utseen­de, kvalitet och konkurrenssituation, skulle man ta tillvara de klena, kvalitetsdanade träden som finns i de flesta skogar och därigenom radikalt höja lönsamheten i skogsbruket! Känns resonemanget bekant?

Vad är då egentligen Naturkultur och vad talar för att Mats Hagners idéer skulle fungera bättre än Uno Wallmos? Mats Hagner skriver: "Målsättningen med Naturkultur är att maximera nuvärdet i varje liten grupp av träd som utnyttjar samma tillväxt-resurser. För beräkningen av nuvärdet tas hänsyn till varje träds egenskaper, samt till konkurrensen mellan dessa träd."
Kärnan i Naturkultur är metoden för träd­val vid avverkning. Förenklat kan man beskriva det hela på följande sätt. Skogsskötaren avgränsar subjektivt en grupp träd som man tycker påverkar varandra. Man matar sedan in trädens diameter, uppgifter om kvalité, avverkningskostnader, det egna förräntningskravet på skogen med mera, i ett dataprogram, och vips får man veta vilket eller vilka av träden i gruppen som man bör avverka just nu.

Idén bakom det hela, och det som ska garantera att Naturkultur inte raserar skogen, är det speciella dataprogram som Hagner själv utvecklat. Med datorns hjälp ska man kun­na jämföra alla hypotetiskt tänkbara kom­binationer av trädval, nu och i framtiden, i den lilla trädgruppen. Dataprogrammet måste därför innehålla en tillväxtmodell som kan förutsäga hur de enskilda träden kommer att växa i framtiden, beroende på hur man gallrar nu och i framtiden. Men någon sådan tillväxtmodell existerar inte och kommer dessvärre inte heller att existera i framtiden. Orsakerna är flera.

Till att börja med påverkas konkurrensen mellan träd i hög grad av både trädens storlek och avståndet mellan träden. Ju mindre avstånd, desto större konkurrens. Det innebär att träden i gruppen måste koordinatsättas så att modellen vet hur träden står i förhållande till varandra. Men det går inte att i fält avgränsa grupper av träd som bara påverkas av varandra och inte av andra träd. Ett enskilt träd påverkas visserligen mest av de närmast omgivande träden, men dessa träd påverkas ju i sin tur av träden närmast, och så vidare, i oändlighet. Det får till följd att man faktiskt måste koordinatsätta och i detalj beskriva samtliga träd i hela skogen!

Men inte ens om man gör det så fungerar det, därför att prognosmodeller aldrig kan förutsäga framtiden. Dom kan bara ge en fingervisning om hur framtiden kan tänkas se ut, en gissning, och detta gäller oavsett om vi prognostiserar vädret eller växande skog. Dess­utom bygger prognoser alltid på att man skattar medelvärden och medelutvecklingar. Man kan naturligtvis rent tekniskt utveckla en modell som gör beräkningar för enskilda träd, men det är bara totalvärden för större ytor som blir tillförlitliga. De enskilda trädens utveckling i modellen blir bara en beräkningsteknisk metodik.

Lika lite som meteorologerna i förväg kan säga hur vädret kommer att bli sista veckan i juli i Flen eller Ystad, lika lite kan skogsfors-karna förutsäga hur enskilda träd kommer att växa de kommande decennierna.
Det gör att själva grundbulten i Naturkultur inte fungerar. För om man inte kan förutsäga hur de enskilda träden i trädgruppen kommer att växa i framtiden och dessutom förutsäga hur en eventuell gallring påverkar detta, då blir dataprogrammets utfall bara en fantasifull lek med siffror, utan koppling till verkligheten. Då kan skogsägaren lika gärna gissa själv, utan dataprogrammet. Och faktum är att det är precis det skogsägaren förväntas göra: gissa själv!
Dataprogrammet har visserligen en sorts tillväxtmodell inbyggd, men den tar ingen hän­syn till konkurrensen mellan träden i grup­pen. Den baserar sig överhuvudtaget inte på några data om hur träd växer i olika kon­kurrenssituationer utan är en hemmasnickrad sak som Hagner själv har hittat på. Den förutsätter dels att alla träd har lika breda årsringar och dels att skogsägaren själv kan gissa hur breda trädens årsringar maximalt kan tänkas bli om man gallrar i grupp­en.

Dessutom räknar dataprogrammet med att man nästan alltid får samma totala volymtillväxt, oavsett hur trädgruppen ser ut och oavsett vilka åtgärder man gör i trädgruppen, och det är skogsägaren själv som bestämmer tillväxtnivån. I Hagners värld producerar sko­gen alltid maximalt, oavsett vilka åtgärder man gör. Hagner är själv högst medveten om dessa brister och påpekar detta klart och tydligt i den enda offentligt granskade vetenskapliga uppsats han hittills medverkat i rörande Naturkultur. Men i svenska tidningsartiklar, på kurser och exkursioner väljer han att tiga.

Hittills har jag bara berört den delen av Naturkultur som rör det datorstödda trädvalet. Det är visserligen själva kärnan i Naturkultur, men Hagner nöjer sig inte med det. Han marknadsför dessutom vad han själv beskriver som "nya kunskaper som fått väsentlig betydelse vid utformningen av Naturkultur". Dessa nya kunskaper är i realiteten en blandning av dels gamla välkända sanningar, som tydligen är nyheter för Hagner, och dels rena påhitt utan förankring i vare sig logik eller vetenskapliga studier.

De två allvarligaste av dessa påhitt är dels att skog skulle producera mer om den är gles än om den är tät, och dels att det i första hand skulle vara gallringsstyrkan som styr tillväxten efter gallring. Det är faktiskt precis tvärtom! Summan av alla de vetenskapliga studier som hittills publicerats över hela världen säger att två träd av en given storlek producerar mer än bara ett träd, och att stora träd producerar mer än små träd. Det gör att om vi gradvis glesar ut den äldre skogen, så att virkesförrådet minskar, då sjunker också tillväxten.
Det var precis detta som hände i de norrländska skogarna under första hälften av 1900-talet, och det är precis det som händer om man tillämpar Naturkultur - resultatet blir en gles, lågproduktiv skog, och det vet egentligen Mats Hagner, men han väljer att blunda för fakta. Både logik och fältförsök stödjer dessutom slutsatsen att virkesproduktionen efter en gallring naturligtvis styrs av de träd som står kvar och inte av träden som tagits bort. Hagner torde vara tämligen ensam om att tro motsatsen.

Finns det då ingenting vettigt i själva idén med Naturkultur? Svaret är tyvärr "nej". Hela konceptet är en luftbubbla som spricker så fort man börjar peta i den och verkligen granskar den i alla sina delar. Bluff, från början till slut!

Text: Lars Lundqvist
Docent i skogsskötsel, SLU Umeå

SKOGEN 5/07

Naturkultur fördubblar nettot

Mats Hagner svarar på kritiken.

Är det du Lars, eller jag, som är den där pojken, som uppdagar att kejsaren är naken? Ändå är det bra att Du Lars Lundqvist, äntligen framför Dina åsikter offentligt. Eftersom Du beskriver Naturkultur på ett bra sätt, är jag tacksam. Det behövs bara några vetenskapliga korrigeringar.

Naturkultur är en ekonomisk princip, som innebär att man använder all tillgänglig kunskap vid skötseln av skog. Det nya är att kunskapen förs ut i skogen genom att välutbildade personer märker träd. Ingen kan optimera gallringen genom att bara beakta ett enskilt träd, utan man tvingas göra en beräkning av vad som händer i den grupp av träd som delar på centrumträdets tillväxtresurser.

Mina datormodeller är matade med kunskap. Från Din doktorsavhandling har jag hämtat uppgiften att alla träd i de skiktade skogarna, som SLU blädade under två till sex decennier, hade ungefär samma årsring, oavsett diameter. Konkurrensen mellan träden visar sig i att gruppen aldrig kan producera mer än boniteten. Står träden för glest kan de inte utnyttja ståndortens resurser.
Trädmärkaren använder datorn när han blir tveksam, och det blir han ofta i en ny skog hos en ny skogsägare. Det beror på att det inte är lätt att lägga ögonmåttet rätt. Vid trädval, som syftar till att maximera den totala nyttan på kort och lång sikt, måste man nämligen ta samtidig hänsyn till: skogsägarens aktuella ekonomi, hans önskemål om skogens utseende, biodiversitet, jakt, renbete, fornlämningar, virkesprislista över diameter och kvalitet, avverkningsteknik och kostnader, egenskaper hos varje träd i gruppen, bladmängd, vitalitet och defekter liksom naturlig återväxt eller kostnad för plantering. Ifall gruppen innehåller enbart träd som är ekonomiskt mogna, dvs. sådana som ger för låg ränta på sitt eget värde, blir resultatet att alla träd skördas och att en lucka eller ett hygge skapas. Givetvis ingår risk för stormfällning i bedömningen.

Skogsägaren betalar för trädmärkning, men våra försök och praktisk tillämpning visar att han trots det fördubblar sitt skogsbruksnetto. Enkelt uttryckt beror det på att kostnaderna för trädmärkning och plockhuggning kompenseras av grövre och bättre virke, och av att kvar­lämnade träd ersätter nästan hela återväxtkostnaden.
Den som köper fastigheten betalar mycket mer för beskogade områden än för kalhyggen. Riskerna för stormfällning minskar eftersom kalhyg-geskanter aldrig uppstår och därför att skiktad skog är mer stormfast än pelarsalar. Det är inte underligt att man förbjudit kalhyggesbruk i Tyskland, Dan-mark och är på väg att göra detsamma i Skottland. Sedan man tog beslutet i Tyskland 1991 har ekonomin förbättrats väsentligt, samtidigt som man vunnit alla andra fördelar.

Du diskuterar gallringsintensitet, stående volym och volymproduktion. Ett allvarligt vetenskapligt misstag, som Du och många produktionsforskare gör, är att Ni blandar samman bladyta med stamvolym, trots att Ni vet att solenergin fångas av blad och inte av stammar. Som Du mycket riktigt påpekar, kan det inte bli någon produktion utan träd. I en skiktad skog kan skogsskötaren välja att ha bladytan på en stor andel småträd, vilka tillsammans har stor bladyta och hög produktion av stamvirke. I en sådan skog är den stående volymen låg.
Mycket riktigt påpekar Du att tillämpning av ”blädning” i början av seklet resulterade i låg hektarproduktion. Det berodde på att man, i den djupa ekonomiska krisen mel-lan världskrigen, ofta tillämpade dimensionshuggning, utan hänsyn till kvaliteten på de träd som befriades, och utan berikande plantering. Vid Naturkultur håller man skogen tät med avseende på bladyta, vilket yttrar sig i berikande plantering om naturlig återväxt saknas. Detta ger en hög volymproduktion oavsett stående volym.

Vid Tvärvägen i Hammerdal utförde SCA ”fjällskogshuggning” och lämnade 5 m3sk per hektar 1968 utan att plantera luckorna. Angränsande bestånd gallrades 1969 på konventionellt sätt. Björn Elfving redovisar 2006 följande. Trots att det fjällskogshuggna beståndet är luckigt och ojämnt med bara 152 m3 per ha, har det nu en löpande tillväxt på 7.8 m3 per ha. Det konventionellt gallrade har hög stående volym, 376 m3 per hektar, men något lägre tillväxt, 7.4 m3 per hektar.
Att så kallad ”sönderhuggen” skog kan vara högproduktiv i jämförelse med konventionellt låggallrad har Du och Elfving just redovisat i en vetenskaplig tidskrift. De höggallrade ytorna med många småträd, gav dubbelt så hög volymproduktion, som de låggallrade ytorna med stora träd, trots samma gallringsstyrka (se figur). I samma publikation visar Du också att kraftig gallring sänker volymtillväxten. Detta är kunskaper som tillämpas vid Naturkultur.
Med grunddata från Dina gallringsytor gjorde jag en mer djupgående statistisk bearbetning än Din. Min rapport visar att produktionen vid en given gallringsintensitet, blev störst i de parceller som hade lägst stående volym. Datorn skiljde effekten av blad-ytans reduktion från effekten av kvarlämnad kubikmassan.

De forskare som byggt produktionsmodeller på analyser av rikstaxytor, har tyvärr dragit samma felaktiga slutsats som Du, dvs. att volymproduktionen ökar med stående volym. I deras fall beror misstaget på ett falskt samband som har sin grund i markens bördighet. Alla vet att skogens täthet är större på bördig mark än på mager. Forskarna tror sig lyfta undan effekten av bördigheten genom att lägga in boniteten som förklarande variabel. Kvar finns emellertid en tredjedel av bördigheten, eftersom boniteten, uppskattad genom observationer av vegetation, endast förklarar två tredjedelar av variationen. Vid analys av tusentals ytor visar sig därför ett falskt positivt samband mellan stamvolym och volymproduktion.
I ditt eget doktorsarbete, som gällde vad som skett i blädade ytor, drog Du slutsatsen, utan någon statistisk analys, att det förelåg ett positivt samband mellan stående volym och volymtillväxt. Du förstod tyvärr inte att volymproduktionen var större på bördiga ytor. Hade Du gjort en statistisk bearbetning, med samtidigt beaktande av bördighet, bladyta efter gallring (gallringsstyrka), och stående volym, hade Du sett att Ditt positiva samband förbytts av ett negativt.
Slutsatsen är, dragen ur Ditt eget material, att hög volymproduktion uppnås om man gallrar så att ”restskogen” innehåller en hög andel av små träd, dvs. om man skapar en skog med låg stående stamvolym, men med stor bladyta.
Produktionsforskare, som utgick från experimentellt material, visade att den stående kubikmassan kunde varieras inom vida gränser utan att den löpande tillväxten reducerades.

Det är mänskligt och förståeligt att Du inte vågat delta i de seminarier och offentliga diskussioner, som jag inbjudit Dig till. Din artikel är ett desperat försök att dölja san­ningen om de vetenskapliga misstag, som kostar Sveriges skogsägare flera miljarder kronor per år.

Mats Hagner
professor emeritus


Debattinlägg i SKOGEN 6/07

 

Lars Lundkvist svarar:
Den som vill förändra hela det svenska skogsbruket i grunden måste rimligen ha väldigt tunga logiska argument, mängder av vetenskapliga studier och ett mycket stort antal mångåriga fältexperiment som stöd för sin åsikt. Hagner har ingetdera, men han är en skicklig retoriker. Genom att presentera en mix av sanningar och påhitt samt att utelämna fakta som inte passar för stunden så förvillas läsaren på ett sätt som ofta är svårt att genomskåda. Låt mig ge ett exempel:

Hagner nämner två granbestånd i Jämtland där man vid avverkningen för knappt 40 år sedan lämnade 5 respektive 100 m3 per hektar, och konstaterar att bestånden idag har ungefär samma tillväxt. Det stämmer, men det han inte nämner är att den sammanlagda produktionen under dessa knappt 40 år bara har varit ungefär hälften så stor där man bara lämnade 5 m3 per hektar. Skogsägaren har där gått miste om totalt cirka 130 m3 per hektar, virke och därmed pengar som är förlorade för alltid.

Ett annat exempel är påståendet att man vid Naturkultur får hög volymproduktion oavsett stående volym, därför att man planterar i restskogen direkt efter avverkningen. Påståendet saknar helt grund. Det finns inga som helst studier som visar att så skulle vara fallet. På det här viset fortsätter det genom hela Hagners svar och i det mesta han skrivit.

Men viktigast är inte det Hagner skriver, utan det faktum att han undviker att kommentera själva kärnan i min kritik. Grundbulten i Naturkultur är att man måste kunna förutsäga hur alla enskilda träd i hela skogen kommer att växa i framtiden, och det kan man inte. Vare sig med kristallkulor, kaffesump eller Hagners dataprogram.

Idag vet vi betydligt mer om hur skog växer än vi gjorde för 100 år sedan, så det finns ingen anledning att upprepa gångna tiders misstag. Min förhoppning är att jag genom mitt inlägg kan få åtminstone någon skogsägare att tänka till, och avstå från att lockas av Hagners förföriska budskap. Naturkultur är och förblir en bluff.

Lars Lundqvist

 

Publicerad:
  • Nationella nyckelbiotopsinventeringen upphör

    I riksdagens budgetunderlag saknas pengar till en landsomfattande nyckelbiotopsinventering vilket gör att den nu upphör, meddelar Skogsstyrelsen. Även anslaget som ska ersätta skogsägare vid skydd av skog minskas kraftigt.
  • Annons
  • Ny mässa har fokus på skogsmaskiner

    Nu lanserar Maskinleverantörerna en mässa med fokus på maskiner och utrustning för storskaligt skogsbruk.
  • ”Träbyggande snabbar upp klimatkampen”

    DEBATT  Med tanke på det växande klimathotet och en byggsektor med enormt stort klimatavtryck måste omställningen till hållbart byggande gå snabbare. Både lösningen och kapaciteten finns om vi väljer trä som byggnadsmaterial– naturens klimatsmarta svar på betong, skriver Mikael Eliasson, Svenskt Trä.
  • Annons
  • Lär känna en grangeneral 

    Grangeneral, huggnings- eller PR-ansvarig.  Bakom titlarna finns jägmästarstudenter som enligt traditionen säljer julgranar i Stockholm. Här kan du lära känna dem.
  • Många fåglar i produktionsskogen

    En ny undersökning visar att vissa fågelarter som förknippas med äldre skog och höga naturvärden är vanliga i produktionsskogar.
  • Annons