Jägmästare Carl Henrik Palmér pekar i en debattartikel i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 29/12 på en viktig pågående förändring av det svenska skogslandskapet. Som en följd av att skogsägarna i hög grad avstod från att kalhugga och anlägga nya skogar under 30- och 40-talen, så kommer arealen äldre (80-120 år) välgallrad ”finskog” att minska de närmaste decennierna.
Samtidigt kommer arealen yngre och medelålders ”fulskog” och arealen risig gammal ”urskog” att öka. Det senare är en följd av skogsbrukets och samhällets insatser för att bevara biologisk mångfald.
Palmérs medicin mot ökningen av arealen ”fulskog” är att höja den lägsta slutavverkningsåldern enligt skogsvårdslagen. Vid första anblicken verkar medicinen verkningsfull, men den har som alla starka mediciner allvarliga biverkningar.
Palmér skriver först att en höjning av minimiåldrarna på kort sikt bara kommer att minska avverkningarna i Sverige ”något”. I nästa mening är det dock frågan om en rejäl ”smäll”, som skogsindustrin lämpligen skall ta nu. Tyvärr är det senare en realistisk beskrivning av biverkningarna. Om höjda minimiåldrar för slutavverkning skall ha någon märkbar effekt på arealen finskog, måste konsekvensen först bli kraftigt minskade avverkningar och därmed minskat underlag för skogsindustrin i Sverige. Utöver den rejäla smäll skogsindustrin förväntas stå pall för tillkommer sedan alla de negativa effekterna av att privata skogsägares ekonomiska handlingsutrymme begränsas.
Skogsstyrelsen har nyligen, i en ambitiöst genomförd utredning (SKA-2015), konstaterat att gapet mellan skogens tillväxt och avverkningarna återigen ökat efter att effekterna av stormarna Gudrun och Per klingat av. Därmed finns det utrymme att uthålligt öka avverkningarna. Delvis bör detta göras i skog som anlagts och skötts bra från 50-talet och framåt. Denna skog uppnår grova dimensioner snabbare än den äldre ofta dåligt anlagda och skötta skogen.
Den svenska skogsindustrin och bioenergisektorn har goda möjligheter att expandera och utvecklas vidare, vilket återspeglas i en hög investeringstakt. Att drastiskt minskade avverkningar idag skulle medge motsvarande ökade avverkningar i framtiden är en klen tröst för en industri och en landsbygd, som behöver utvecklas kontinuerligt och i ordnade former.
En bättre väg att skapa mer ”finskog” i stället för ”fulskog” är att främja en frivillig omfördelning av avverkningsuttagen från slutavverkning till gallring av medelålders och äldre skog. Men rådgivning till skogsägarna går nu snarast i motsatt riktning.
Det är väl känt att gallring i äldre skog ökar risken för stormfällning, men det finns mycket man kan göra för att minska denna risk. Skogsstyrelsen, skogsägarföreningar och de större skogsbolagen har dock mer eller mindre kapitulerat för svårigheterna, och följden har blivit stereotypa råd om att aldrig gallra i skog över en viss medelhöjd. En utveckling av skonsammare gallringsteknik, anpassning av gallringsprogram till ståndortsförutsättningarna, genomtänkt hantering av skogsbryn och beståndskanter, bättre hänsyn till årstid för gallring och fokuserad fortbildning av maskinförare är exempel på åtgärder, som skulle minska riskerna för stormfällning efter gallring i äldre skog. Skogsbruket bör anta denna utmaning för att skapa mer av ”finskog” i framtiden. Jag är övertygad om att många skogsägare skulle välkomna en sådan satsning, och den skulle på köpet göra något nyttigt av allt fruktlöst teoretiserande om ”kontinuitetsskogsbruk”.
Jonas Jacobsson