Vid ett seminarium på Skogs- och Lantbruksakademien nyligen beskrev Reidar Persson det svenska skogsbeståndets utveckling. Det började på 1960-talet, då man siktade på industrialisering, infrastruktur och stöd till myndigheter och utbildning.
Men det gick inte så bra. Länderna hade inte förmåga att ta emot stödet. I stället mötte man bristande motivation, korruption, konflikter med lokalbefolkningen, bland annat för att det inte bidrog till att ge lokalbefolkningen brännved och byggmaterial.
Från mitten av 1970-talet ändrades därför fokus till byskogsbruk. Mycket av skogarna och träden skulle skötas av byarna gemensamt.
– Men det blev inte alltid lyckat. Framför allt beroende på splittring inom byarna, oklar äganderätt och ovilja från myndigheter att delegera rätten till lokalbefolkningen, sa Reidar Persson vid seminariet.
När man i stället uppmuntrade enskilda bönder att sköta träden på sin mark gick det bättre. Ett exempel är Vi-skogen i Östafrika, där arbetet fortsätter med statligt svenskt stöd mer än 30 år efter starten.
Under 1980- och 90-talen dominerade miljöfrågorna mycket av biståndet i skogen. Regnskogen skulle skyddas.
– Det underblåstes av miljöorganisationer och bidrog till att både användning av naturskog och skötsel av planteringar var oönskade. Miljön kom i fokus på bekostnad av fattiga människor.
På 1990-talet kom begrepp som demokrati, samhällsstyrning och öppenhet. Mjuka mål, som var mycket svårare än teknikaliteter som skogsinventeringar och skogsskolor.
– Under det senaste decenniet har skogen gjort en viss återkomst i biståndet, men nu som mindre och ofta diffus del i större program, som fattigdomsbekämpning. Träden har också kommit tillbaka i samband med dagens fokus på klimatfrågan och flera andra av de 17 globala utvecklingsmålen, sa Reidar Persson.
Ett längre referat av mötet på KSLA hittar den som söker digitalt på ”det skogliga biståndet så här långt”.
SKOGEN 2/2018