Många skogsbrukare i Sverige ägnar sig åt naturvård. Men tiden ändrar synen på hur den ska bedrivas. Hur ska vi i dag förbereda oss inför morgondagens innovativa naturvård?
Lena Gustafsson
• Utbildad ekolog. Sedan 2001 professor i naturvårdsbiologi vid SLU i Uppsala.
• Forskar på arters utbredning och hur de påverkas av skogsbruk och naturvård och har de senaste åren lett ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt om naturhänsyn vid avverkning.
• Var under unga år en utpräglad mossnörd.
• Delar tillvaron mellan Uppsala och ett fiskeläge utanför Falkenberg.
• Tycker hyggen är otroligt intressanta och spännande.
• Äter sedan 35 år minst sex stycken Wasa Sport om dagen – ”de blir godare för varje dag”. Lena Gustafsson, professor på SLU, tipsar.
– En sak vet vi: Vi kommer att få göra klimatanpassningar. Med högre temperaturer vandrar många arter norrut, exempelvis sådana som lever i ädla lövträd. Det kan också komma nya arter till landet. En del av dem skyddsvärda, eftersom de är sällsynta som helhet i Europa.
Därför blir det viktigt att det finns lämpliga miljöer, inte bara i sydligaste Sverige utan även längre norrut.
– I södra Norrland kan man hjälpa till genom att skapa mottagarbiotoper. Det behöver inte vara något stort område. På många håll finns goda förutsättningar att plantera exempelvis ek, lönn och lind. Man kan ju i första hand använda varma lägen i sydsluttningar.
– Tänk för en skogsägare att ha detta på sin mark, att jämföra vad som finns på träden i och utanför mottagarbiotopen. De första som dyker upp kan kanske vara rödlistade arter som redan finns i landet, till exempel skalbaggen lindfläckbock och laven stiftklotterlav. Vilken fantastisk sak att visa upp och vilket givet samtalsämne!
Det som Lena Gustafsson vurmar för kanske allra mest är regionalisering.
– I rådgivningen om avverkningshänsyn till skogsägare finns en tendens att allt ska värnas överallt. Till exempel att spara aspar, kantzoner, gamla tallar, sumpskogar och så vidare – men hur ser det ut i regionen och på den aktuella fläcken? Kanske är det en ”hot spot” för arter som gillar tallar. Här gäller det att prioritera.
– I Sverige är det enormt stora skillnader mellan landsändarna. I syd har vi lövskogar som påminner om dem i Mellaneuropa, i norr har vi karga barrskogar i höjdlägen. På SLU tar vi med stöd av WWF fram en karta över regioner där olika skogar och deras förutsättningar beskrivs. När den är klar behöver vi hjälp av praktiker för att göra den användbar i naturvårdsarbetet.
De har bättre koll på sin egen trakt och vet var gränserna för olika skogstyper går. Här behöver vi samarbeta, säger hon.
En annan sak är att lyfta människans relation till skogen.
– Glöm inte människan! Vi pratar mycket om att allt färre rör sig på sig och vistas i skogarna. Jag tycker det vore jättebra att odla vildmarksbegreppet nära tätort. I det här sammanhanget behöver inte vildmark betyda att det finns sällsynta arter där. Det kan vara skog som får vara sig själv, men att den röjs för mänsklig framfart. Det blir en häftig kontrast mot stan. Myndigheterna bör uppmärksamma och lyfta fram goda exempel!
SKOGEN 10/2016