Skogsbrukets under lång tid fallande lönsamhet är skadlig för alla inblandade i skogsbranschen. Även den enda vinnaren skogsindustrin, som satsar på produktion av lågprisvirke i sitt eget skogsbruk samtidigt som de håller ner marknadspriset för övriga skogsägare, kommer att förlora på sikt. Att konkurrensen på virkesmarknaden fungerar allt sämre är huvudorsaken till den låga prisnivån och därmed dåliga lönsamheten för enskilda skogsägare.
När nu lönsamheten av skogsbruket på sämre och otillgängliga marker blivit så låg att det ofta inte lönar sig att ens avverka i andra gallring, då tappar samhället helt möjligheten att påverka markens skötsel på annat sätt än genom de kostsamma skötselbidragen
Samhället har starka motiv för att påverka skogsbruket; behov av ökad sysselsättning och tryggad samhällsservice i glesbygden, ökad kolsänka och biologisk mångfald samt ökad satsning på våtmarker. Dessutom ökad råvarutillgång för skogsindustrin, ökat utbud av biobränsle samt att främja skogsägarnas finansiering av generationsväxling och kompletteringsköp.
FUNGERANDE KONKURRENS – EN FÖRUTSÄTTNIG
Vår demokratiska marknadsekonomi förutsätter fungerande konkurrens på marknaderna. Staten, genom Konkurrensverket, har uppgiften att främja fri konkurrens på de marknader det är möjligt. På senare år verkar denna uppgift ligga i träda. Följande punkter kan ses som bevis på att den fria konkurrensen på virkesmarknaderna inte fungerar:
- Koncentrationen av skogsindustrin till färre ägarbolag, större tillverkningsenheter och färre småsågar ger sämre konkurrens om virket.
- Virkespriserna i våra grannländer Finland, Baltstaterna, Tyskland är betydligt högre och stigande under senaste årens högkonjunktur, men så icke hos oss.
- De stora virkesköparna i Sverige, inklusive skogsägarnas Södra, importerar timmer och massaved till betydligt högre kostnader än de svenska vedpriserna. Med fri konkurrens kunde dessa högre priser erbjudits svenska skogsägare. I många branscher är det självklart för råvaruleverantörerna att kunna ta ut prisökningar på sina råvaror när deras kunder har höjt priserna på sina slutprodukter, så inte i svenska skogsbranschen.
- De svenska stora skogsbolagen visar otillfredsställande lönsamhet för skogsbruket även under högkonjunktur. De nedtryckta marknadspriserna används vid intern avräkning på virke från egen skog. Trots det har bolagen bokat upp värdet på sina skogsmarksinnehav till värden som skulle indikera hög lönsamhet.
VAD KAN STATEN GÖRA FÖR ATT MEDVERKA TILL BÄTTRE LÖNSAMHET I SKOGSBRUKET?
Varför kräver inte ägaren staten att Sveaskog tar ut högre priser på sitt virke från egen skog, cirka tre miljoner hektar produktiv skogsmark?
Nu går det att exportera virke till Finland, Baltikum och Tyskland med deras betydligt högre priser. Staten kan beordra Sveaskog att i sin verksamhet vidga virkesmarknaden till att omfatta även grannländernas. Därmed skulle en omedelbar utjämning av prisnivån mellan länderna ske.
Har staten prövat om det förekommer lagstridigt samarbete inom området?
Har staten prövat om ett temporärt exportstöd kunde påverka den svenska prisbilden?
Staten har många möjligheter att påverka prisbilden på skogsägarnas ved. Men finns förståelsen för det skadliga i dagens situation hos politikerna?
När nu staten lovvärt satsar resurser på att rädda den biologiska mångfalden i skogsmarken så stöter den på problemet med otillräcklig kunskap.
Att däremot rätta till missförhållanden inom skogsbranschen som ovan beskrivits har staten all möjlighet att göra. Kunskap saknas inte.
VAD KAN DE 320 000 SKOGSÄGARNA GÖRA FÖR ATT ÖKA LÖNSAMHETEN I SKOGSBRUKET?
Cirka 110 000 skogsägare är medlemmar i tre skogsägarföreningar, Södra, Mellanskog och Norrskog. Varför dessa föreningar inte kan tillse att marknadspriset på medlemmarnas ved höjs till i paritet med grannländernas, det vill säga öka med 40-70 procent, är ett mysterium.
Varför exporterar inte skogsägarnas föreningar sina medlemmars virke till länder med betydligt högre priser?
Södra till och med importerar dyr ved från Baltikum som nämnts ovan. Om skogsägarnas föreningar kunde få upp priserna på det svenska virket grannländernas nivå skulle de säkert få betydligt fler medlemmar än idag och därmed bli starkare i prisförhandlingarna med skogsindustrin. Således sköta sitt uppdrag.
Unga privata verksamheter som Virkesbörsen, Skogspodden, Skogsforum, påverkar prissättningen positivt men mer måste komma för att få större effekt. Om skogsägarnas föreningar kan göras fristående och oberoende från köparna av veden skulle det betyda mycket.
Att samverka med köparna i frågor om forskning, virkesmätning, sortiment är bra exempel. Men inte att sitta i varandras styrelser, branschråd och kaffestugor.
Hur skogsägarna ska kunna förmå sina föreningar att bättre satsa på medlemmarnas lönsamhet är den viktigaste frågan.
VAD KAN SKOGSINDUSTRIN OCH STORSKOGSÄGARNA GÖRA FÖR ATT ÖKA LÖNSAMHETEN I SKOGSBRUKET?
Skogsindustrin lever med ett mycket stort förändringstryck på kort tid, det är förståeligt att det skapar problem. Kanske är det detta som lett till åtgärder som är svåra för oss icke initierade att begripa.
För oss småskogsägare är det nämligen svårt att förstå varför skogsindustrin satsar på att producera produkter som baseras på vedsortiment med lågt pris och korta omloppstider, på så där 40-60 år. Det gäller exempelvis råvara till biobränsle till fordon och flyg, substitut för textilfibrer av ull och bomull samt energived.
I vårt småskogsbruk är det istället högprisade sortiment som kvistren långsamvuxen fur eller stamblock av ek som är prioriterat på grund av sin höga lönsamhet. Avverkning först efter 80 -120 år krävs för att kvaliteten ska bli den efterfrågade.
Samtidigt är det vår inriktning som bäst svarar mot de ökade kraven på till exempel artskydd, kolsänka och våtmarker.
För mig verkar det troligt att skogsindustriernas ensidiga satsning på produkter av lågprisved har vridit hela skogsbranschen bort från produktion av högprisvirke. När skogsindustrin på så sätt lyckas pressa ner priserna för övriga skogsägare blir effekten att både dessa och skogsindustrin utvecklar en allt mer olönsam struktur som ingen tjänar på.
Nya krav på skogsbruket ger behov av ökad blandskog, mer fullvuxen skog, vård av bördigheten i skogsmarken, ökad mängd död ved genom minskat uttag av GROT, liksom ökad självföryngring vilket går på tvärs mot skogsindustrins och storskogsägarnas trakthyggesbruk.
Slutsats: Skogsindustrin har ett svårt läge. Idag motverkas övriga skogsägares lönsamhet vilket resulterar i mindre inhemskt utbud av ved och mindre kvalitetsvirke. Bättre samverkan mellan industri och skogsägare är önskvärt.
Vem tar ledningen i samarbetet, näringen eller politikerna?
Främjandet av ekosystemets funktion genom biologisk mångfald är liktydigt för mig med främjande av bördighet och långsiktig lönsamhet.
WILHELM DYRSSEN, skogsägare och civilekonom