Den goda nyheten är att två tredjedelar av felen kan rättas till med bättre planering före avverkning. Genom att välja den effektivaste hänsynen skulle skogsägarna kunna nå lagens krav utan att spara mer virke än idag.
I första hand ska man spara skyddszoner, hänsynskrävande biotoper, träd och buskar, växt- och djurarter. I andra hand kommer därmed markskador, impediment, skyddszoner och upplevelsehänsyn. Bland de prioriterade variablerna ska man välja dem med högst naturvärde.
Rent konkret innebär det att en gammal sälg med lunglav eller en 350-årig grovgrenig tall skall sparas före en yngre björk eller nyskapad granhögstubbe, skriver Skogsstyrelsen i en ny rapport. Bäst lyckas skogsägarna med hyggesavgränsningen. Sämst går det i biotoper med specifika naturvärden. Det kan röra sig om bäckdråg, områden vid källor, berg- och rasbranter, och äldre hällmarksskog. Och sådana områden finns i många avverkningar, på 70% av arealen enligt Skogsstyrelsens inventering. Att det avverkas i sådana områden är en av huvudförklaringarna till att den avverkade arealen inte når upp till lagens krav.
Många skogsägare kan alltså lyfta naturvården genom att planera bättre — eller kräva det av den som gör jobbet. Storskogsbruket planerar hänsynen bättre men kan bli ännu effektivare. Medan 32 procent av skogsbruket får underkänt på privat mark är siffran 18 procent hos övriga skogsägare. Flest godkända avverkningar i Skogsstyrelsens undersökning för 2002 till 2004 fick storskogsbruket i norra Norrland och i Götaland. Sämst med god marginal var de privata i södra Norrland.
Text: Bengt Ek