Två av forskningsmålen är att försöka förstå granens försvarsförmåga och att få fram genetiska markörer för att snabbare identifiera granar med bättre resistens. Malin Elfstrand som är molekylärbiolog på SLU har tillsammans med kollegor på bland annat Skogforsk gjort ett genombrott.
– Den första och hittills enda genen vi hittat som ger ökad resistens har vi döpt till LAR3B. Det är första gången någon har hittat genetiska markörer för just rottickan, säger hon.
Malin ElfstrandGenen förklarar dock bara en liten del av motståndskraften, det finns fler gener som kan ge ytterligare resistens. Nu fortskrider arbetet med att hitta dem och skapa en markörpanel som underlättar forskningen. Målet är att panelen även ska kunna användas vid screening av förädlingsmaterial.
Granar drabbas olika hårt av rotticka. En del klarar sig bättre än andra. Forskarna utgår därför ifrån att det redan finns resistenta träd i fröplantagerna. De undersöker granarna där för att hitta träd som klarar sig bättre eller sämre.
Testet sker genom inokulering av rotticka på grenar som sedan analyseras. En träplugg infekteras med rotticka och borras in på en gren. Efter tre veckor sågar man av grenen och klipper upp den i skivor, ungefär som när man skivar en morot, för att se efter i mikroskop om det finns rotticka eller ej på skivorna. Genom att räkna hur många skivor som har rotticka kan man jämföra hur långt svampen spridit sig i olika granar.
– Vi mäter hur långt in i veden svampen har hunnit ta sig under en viss tid. De träd där svampen har tagit sig en jämförelsevis kort sträcka är mer resistenta, säger Malin Elfstrand.
Forskarna inokulerar en gren med rotticka i jakten på rätt gen.Metoden är tidskrävande, men med molekylära markörer blir testerna billigare och snabbare att utföra. Man kan testa fler träd och få ett bättre och säkrare urval.
Forskarna tror inte att rottickan kan utrotas, men om man kan få fram träd som är så pass resistenta att rötan inte når upp över stubbytan är mycket vunnet. Under stubbytan gör den inte lika stor ekonomisk skada.
Den ökade stormkänsligheten som rötan för med sig kan man dock inte göra något åt.
Grundforskning, som att studera granens försvarsförmåga, är viktigt för att komma vidare. För att få till en bra markörpanel måste forskarna förstå hur det går till när granen stryper rottickans väg in i veden och även ha gener som markerar resistens.
– Det var så vi hittade LAR3B. Den var en av säkert tjugo möjliga kandidatgener för resistens, men när vi inokulerade granar med rotticka såg vi att de aktiverade LAR3B för att skydda sig. Vi har fortsatt att plocka fram fler möjliga markörkandidater genom att kombinera markörer och kunskaper om vilka gener granen använder som skydd.
Malin berättar att man kan använda forskningsresultaten både för att välja ut bättre granar och välja bort sämre.
– I dagens förädling gör vi redan ett urval när det gäller fiberegenskaper, rakhet och tillväxt. Samma sak vi ska göra när det gäller resistens mot rotröta.
Arbetet riktar sig främst till Skogsforsk som kommer att få bättre redskap vid val av plantmaterial.
TIPS: MOTA RÖTA
Tänk på att rottickan etablerar sig på skadade rötter och stammar. Så här kan du undvika skador och spridning:
• Lägg ris på körvägen för att minska körskador.
• Gör stickvägarna minst fyra meter breda för att minska skador på kantträden.
• Planera arbetet så att du inte kör i onödan.
• Utför så många åtgärder som möjligt när det är kallare än fem plusgrader.
• Använd Rotstop vid gallring och avverkning över fem grader, speciellt viktigt i södra Sverige.
• Misstänker du att ditt bestånd är drabbat kan du mäta det med en rötdetektor.
På skogskunskap.se finns verktyget Rotröta med vilket du kan beräkna rötskadorna i ditt bestånd.
SKOGEN 5/2017