Miljörörelsen måste sluta att stirra sig blind på reservat. Den avstängda naturen blir en viss intressegrupps privilegium men drabbar andra, inte minst lokalbefolkningen. Och de nya klimatargumenten för ännu fler reservat kan leda till att vi upprepar gamla misstag.
Dessa åsikter i miljödebatten kommer inte från vem som helst utan från ett av toppnamnen inom den internationella miljörörelsen. Det var Stewart Maginnis (bilden) som framförde sina synpunkter på SLUs Skogskonferens i Umeå. Maginnis är skogschef på IUCN, The International Union for the Conservation of Nature and Natural Resources. Det är världens största paraplyorganisation för miljöintressen. Bland 800 anslutna miljöorganisationer finns allt från WWF till National Geographic Society.
I fattiga länder slår reservaten ofta hårt mot lokalbefolkningen menar IUCNs skogschef men han talar inte bara om den delen av världen, utan även om den boreala skogen.
— Var försiktiga med kraven på nya skyddade områden. Var i stället öppna för tillfälliga lösningar, som i Finland där staten kan skydda en skog i tio år i överenskommelse med markägaren.
IUCNs skogschef Stewart Maginnis kritiserar strategin med ”fences and fines”, stängsel och böter, som han menar har tagit makten från lokalbefolkningen och de fattiga.
— Miljörörelsen har en lång tradition där olika grupper organiserar sig för att skydda någon viss egenskap som de värderar högt. Det blir en liten elit som vinner, de rika i norr och i städerna. Medan de fattiga, de i södern och de på landet som använder skogen, brukar förlora.
Det finns inga win-win-situationer i det skyddade landskapet, menar han. Naturvårdarna behöver komma bort från idén att man ska skydda landskapet mot enskilda ”hot”. Det viktiga är vilka mål vi vill uppnå.
Världen står troligen i slutet av en era med historiens största tillväxt av skyddad mark, tolv procent, menar han. Och med tanke på alla miljöorganisationer som Maginnis representerar ställer han ibland hellre retoriska frågor än kommer med raka påståenden.
— Har de skyddade områdena varit en strategi som skyddat de hotade arterna tillräckligt?
Han pekar på den dåliga utvecklingen i Nya Zeelands inhemska skog där avverkningsförbud inte botat utarmningen. Medan jordens bergsgorillor främst finns kvar i tidigare produktionsskog i Uganda.
— Det är mycket fler faktorer än orördhet som påverkar utvecklingen, säger han och lägger på en powerpoint-bild där miljöpredikanten är en kejsare som plötsligt — med en knapptryckning — blir av med sina kläder.
Så radar han upp saker som naturskyddsorganisationerna borde göra annorlunda, eller ”kunde” göra annorlunda som han uttrycker sig.
— Red ut vilka biologiska värden som ska bevaras. Det går inte att bygga naturskydd bara på idén att gammelskogen ska stå kvar.
— Var ärlig med sambandet mellan biologisk mångfald och ekosystemens funktion. Det är helt enkelt inte sant att systemen kollapsar om man plockar bort en art, så som vissa påstår.
— Ha kurage nog att deklarera hur mycket som behövs — alltså när det finns tillräckligt med naturskydd.
— Lär er förhandla med andra intressenter. Se till att bidra till deras behov och rättigheter.
— Var tydligare med exakt varför, när och var begränsningar borde utfärdas för lokalt nyttjande av naturresurserna — och se till att ersättningen blir juste och framförhandlad.
Stewart Maginnis menar att dagens reservat ofta har tagit ifrån de fattiga deras rättigheter. För att övergreppet inte ska förlängas bör skyddade områden börja nyttjas. Han vill se skydd som ger sysselsättning och nämner Serengeti i Kenya som skapat 100 000 arbetstillfällen.
— Men sluta ge optimistiska prognoser om att ekotursim och fjärilsodling kan stoppa utbredd fattigdom.
— Gör uthålligt nyttjande till ett grund- alternativ — inte en nödlösning när alla försök till att skydda skogen har misslyckats.
I Sverige har IUCN medlemmar som det svenska Miljödepartementet, WWF Sverige, Naturskyddsföreningen, Vetenskapsakademin och Centrum för biologisk mångfald. Men Maginnis är också indirekt talesman för 83 statliga myndigheter, bland dem Miljödepartementet i Tyskland och Danmark liksom UD i Japan och Kina.
Text: Bengt Ek bengt@skogen.se