Rutger Sernander (1866-1944) var botanist och professor i växtbiologi, en av de första att förorda ett statligt organ för naturskydd och den som startade nuvarande institutionen för växtekologi vid Uppsala universitet. 1909 tog han initiativ till inrättandet av ett av Sveriges första naturreservat, Vårdsätra naturpark i Uppsala. Det är än i dag ett av få naturreservat i landet där förbudet mot skötselingrepp i skogen kombinerats med tillträdesförbud för allmänheten.
Sernander antog att den lövträdsbevuxna beteshagen så småningom skulle komma att växa igen och bli en sluten ädellövskog. Han funderade även över ifall det i luckorna som uppstår när döda träd faller omkull kanske tillfälligt skulle kunna etableras en lundartad ängsvegetation.
Någon ängsvegetation uppstod aldrig i luckorna. De fylldes i stället snabbt med nya trädplantor. Skogen visade sig med tiden bli alm- och askdominerad, vilket i sin tur gjorde Vårdsätra naturpark till en intressant studie i träddöd ett drygt sekel senare. Här finns gott om träd som har drabbats av almsjuka respektive askskottsjuka.
Vi vet att almsjukan är spridd över hela jordklotet och att dödligheten hos angripna träd är hundra procent, men vi vet ännu inte säkert vilka trädarter som tar över almens plats i det svenska landskapet. Här kan Vårdsätra naturpark bidra med ledtrådar.
Håkan Hytteborn som är professor emeritus i växtekologi vid Uppsala universitet började kartlägga bland annat trädartssammansättningen i Vårdsätra naturpark 1964 och har följt förändringarna under många år:
– Det vi ser är att lönnen vinner terräng i området. Däremot har eken svårt att få spridning, konkurrensen från de andra trädarterna är för hård.
De få granar som finns i skogen har helt misslyckats med att sprida sig, berättar Håkan Hytteborn. Han tror att de flesta av dem etablerade sig innan reservatet inrättades eller under perioden innan igenväxningen tog fart på allvar.
Även björken har haft väldigt svårt att sprida sig i takt med igenväxningen, men här har man samtidigt gjort intressanta iakttagelser som sätter vissa frågetecken kring en etablerad sanning om björken, berättar Håkan Hytteborn:
– Flera av de stora björkarna i reservatet är över hundra år gamla, så påståendet att björkar inte blir gamla stämmer inte.
Farhågor för att det stora antalet döende och döda almar i reservatet skulle utgöra en potentiell spridningskälla för almsjukan avfärdar Håkan Hytteborn och får medhåll av Camilla Wessberg som är naturvårdshandläggare på Länsstyrelsen i Uppsala.
Det finns redan så många sjuka och döda almar i omgivningarna och i hela almens utbredningsområde att almarna i naturparken varken gör till eller från, förklarar de.
Text & foto: Pierre Kjellin
SKOGEN 11/2017