Replik till Mats Nordberg angående rödlistan och nyckelbiotoperna.
Rödlistan – en miljöbarometer som ska varna i tid
Mats Nordberg ifrågasätter på Skogen.se (tisdag, 18 februari, 2014 – 10:21) hanteringen av rödlistan och nyckelbiotoperna inom svenskt skogsbruk. Resonemanget bygger på missförstånd om rödlistans syfte och nyckelbiotopernas faktiska betydelse för att nå en gynnsam bevarandestatus för arter. Nordbergs fokusering på konstaterat utdöda arter och hans slutsats att det inte pågår något utdöende av barrskogslevande arter blir missvisande. Med hjälp av rödlistan identifieras såväl vanliga som mindre vanliga arter med minskande populationer.
Rödlistan är inte ett verktyg för övervakning av enbart ovanliga arter som det påstås.
Arters fortgående minskning är problemet…
Rödlistan är ett varningssystem som identifierar arter med vikande populationer som håller på att trängas tillbaka. Detta är styrkan med rödlistan – att tidigt uppmärksamma arter som minskar innan det gått så långt att dessa försvinner regionalt eller från landet. Att arter minskar leder successivt till ett biologiskt fattigare landskap. Minskningen börjar lokalt, tillbakagången fortsätter senare regionalt och på större geografisk nivå. Arter dör således ut gradvis i en utdragen process. Tre fjärdedelar av rödlistans skogslevande arter är sådana som idag minskar så kraftigt att det på sikt innebär en risk. Att bara fokusera på redan utdöda arter i vårt land leder till att vi missar huvudfrågan – hur ska vi vända oönskade trender i tid?
Mats Nordbergs bygger sin slutsats om att det inte finns något utdöende i svenska barrskogen på felaktiga premisser. Han utgår från att arter på rödlistan registreras som försvunna från landet i samma ögonblick som den sista individen dör.
I de flesta fall krävs dock att arterna inte observerats under lång tid, upp till 50 år, innan ArtDatabanken med rimlig säkerhet kan bedöma dem som nationellt utdöda enligt IUCNs (International Union for Conservation of Nature) rödlistningskriterier.
Som en konsekvens av detta blir det en förskjutning i tiden från den dag en art försvinner tills att vi kan konstatera att så är fallet. Exempelvis bedömdes skogslevande arter som senast observerades på 1950-talet vara nationellt utdöda först på 1990- och 2000-talet.
Därav drar vi slutsatsen att vi sannolikt har utdöenden även idag, som vi först i framtiden kommer att konstatera, i takt med att vi hunnit eftersöka dessa arter noggrannare.
Så här långt har vi kunnat bedöma knappt hälften av alla arter i Sverige. Därför finns det förmodligen fler skogslevande arter som är missgynnade, hotade eller kanske utdöda från landet, än de vi idag känner till.
… och nyckelbiotoperna är en del av lösningen
Under de senaste 25 åren har det vuxit fram ett stort engagemang och ansvar från många markägare att aktivt medverka till att viktiga biologiska värden också klaras i vardagsskogsbruket. I första hand gäller det att säkerställa skogar som hyser rödlistade arter och förstärka detta nätverk med viktiga naturmiljöer. Nyckelbiotoperna är en självklar del i detta miljöarbete. Samtidigt som de utgör en mycket liten andel av skogslandskapet är de viktiga kärnområden och potentiella spridningskällor för rödlistade arter. En del naturvärden kan vi klara genom generell miljöhänsyn i brukad skog, men för många arter behövs naturvård i form av avsättningar eller skötselåtgärder. För att vi ska lyckas krävs att alla parter inom skogssektorn tar ansvar och visar hänsyn till arter och deras livsmiljöer. Först då kan vi förvänta oss kortare rödlistor och en gynnsam bevarandestatus för våra arter.
För ArtDatabanken
Håkan Berglund, Anders Dahlberg och Artur Larsson