Hur mycket kan vi försvara oss utan att det blir ett trovärdighetsproblem?
Jag har under flera år följt och aktivt deltagit i både svensk och europeisk skogsdebatt. Jag försöker läsa det mesta som publiceras – ibland snabbt, ibland mer ingående.
Men på senare tid har jag märkt ett nytt beteende hos mig själv: Jag avfärdar instinktivt vissa fakta, forskningsrapporter eller debattinlägg med tanken: “De har nog inte tittat på helheten.”
Det sker utan att jag egentligen kontrollerar innehållet närmare. Det här är något annat än bara sund källkritik, det handlar om en reflexmässig skepsis som ofta bottnar i att budskapet inte passar in i min egen bild av verkligheten.
För när vi börjar avfärda fakta glider vi in i ett farligt läge. Då försvarar vi inte längre skogsbruket med sakliga argument, utan med misstro.
Och jag misstänker att jag inte är ensam. Det oroar mig.
För när vi börjar avfärda fakta – inte på grund av deras kvalitet, utan för att vi ogillar avsändaren eller upplever att det finns en dold agenda – glider vi in i ett farligt läge. Då försvarar vi inte längre skogsbruket med sakliga argument, utan med misstro.
Då riskerar vi att skapa ett “vi och dom”, där alla utanför den egna kretsen uppfattas som okunniga eller fientliga.
Självklart ska vi stå upp för vår näring, våra perspektiv och vår kunskap, men om försvaret blir så kompakt att inget, inte ens nyanser, längre släpps igenom tappar vi trovärdighet. Och i längden kanske även vår förmåga till utveckling.
Det vore ett större hot än någon enskild rapport eller kritisk artikel.
Detta beteende är i dag ett mindre problem i skogsdebatten än i global politik, där det oroar mig betydligt mer.
Hur känner ni?
Så, för att stilla min ångest över världspolitiken tar jag fram månadens SKOGEN och fördjupar mig i bioenergi. I det här numret lär jag mig mer om grot och annat som både lugnar och engagerar en skogstokig värmlänning som mig.