Under dagen hos Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin fick vi upprepade gånger höra definitionen av nyckelbiotop. Det vill säga ”ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö i dag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter.”
Relativt stor enighet verkade råda om att definitionen är bra. Däremot är tillämpningen rent kontraproduktiv för skogsnäringen Skrämmande (och pulshöjande) är att man från skogsbruket upplevt en glidning av nyckelbiotopsbedömningen genom åren.
Och ”förväntas finnas rödlistade arter” i definitionen inbjuder ju verkligen till en glidning. Det har också visat sig att olika inventerare kan klassa samma bestånd olika
Som många påtalat: registreringen av en nyckelbiotop är inget formellt myndighetsbeslut och kan därför inte överklagas. Ändå innebär det i praktiken ett avverkningsstopp. Någon ersättning för detta garanteras inte. Och i den nya inventeringen förväntar man sig hitta ytterligare 400 000 hektar nyckelbiotoper. När får dessa skogsägare sin ersättning?
En riktig pulshöjare är det brev som en grupp anställda vid Skogsstyrelsen skrev när pausen i registrering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige hade införts. Där skriver man att ”nyckelbiotoper är i sig ett kostnadseffektivt sätt skydda rödlistade arter”.
Blotta misstanken om att tjänstemän, kanske med rent personliga drivkrafter, nyttjar nyckelbiotopsklassningen som ett billigt artskydd undergräver förtroendet för både myndigheten och nyckelbiotopsmodellen.
Jag kan inte annat än instämma med den talare på seminariet som sa att ”hanteringen av nyckelbiotopsfrågan är inte värdigt ett demokratiskt rättssamhälle”.