Skogspolitiken borde ta ett helikopterperspektiv och skydda på landskapsnivå istället för, som nu, sprida skyddet på enskilda fastigheter och bestånd. Det anser ett forskarlag från SLU, Uppsala universitet och Bern University of Applied Sciences i en artikel i Scandinavian Journal of Forest Research.
En omdiskuterad konsekvens vore förstås att vissa skogsägare skulle behöva avsätta väldigt mycket skog, medan andra kan fortsätta sitt skogsbruk precis som vanligt.
En möjlighet att kompensera dem som gör stora avsättningar vore genom en fond uppbyggd av produktionsavgifter från skogsägare, föreslår forskarna. Viss stöttning med skattemedel skulle dock behövas, inte minst i landskap där avsevärda områden skyddas.
På det här sättet skulle Sverige komma närmare riksdagen miljökvalitetsmål ”levande skogar”, fortsätter man.
– För många arter är det bättre att vi skyddar större sammanhängande områden än att vi ”smetar ut” naturvårdsinsatserna jämnt över ett landskap, som vi gör idag. Genom att skräddarsy en landskapsplan för naturvårdsåtgärderna kan vi dessutom koncentrera naturvården till de områden som har bäst förutsättningar att bevara skyddsvärda arter. Möjligheter till intensivt skogsbruk finns då kvar i områden där det saknas naturvärden av betydelse, säger Jörgen Sjögren, forskare vid SLU i Umeå.