Allt fler skogsägare blir nyfikna på alternativ till kalavverkning. Sveaskog satsar på 3000 hektar kontinuitetsskogar i norr. Skogsstyrelsen anlägger demonstrationsobjekt, och enskilda skogsägare lockas av Naturkultur-metoden. Är detta början på en reträtt från det trakthyggesbruk som under sextio år varit den allenarådande avverkningsformen? Nej, knappast. Snarare är det en återgång till den 200 år gamla motsättningen mellan trakthuggare och blädare.
— Idéerna om kalhuggning, eller trakthyggesbruk, slog rot i Sverige i början av 1800-talet. Det var hovjägmästaren och skogshögskolans grundare Israel af Ström som efter studieresor i Danmark och Tyskland ensidigt tog ställning för trakthyggesbruk. Generationer av skogsmän fick sedan lära sig slutavverka på Skogsinstitutet, som startades 1828 av Israel af Ström på Djurgården i Stockholm. Först mot slutet av 1800-talet började trakthuggningen ifrågasättas i Sverige, säger idéhistorikern Anders Öckerman.
— Israel af Ström trodde sig ha löst frågan till trakthyggets fördel, men i spåren av baggbölerirättegången 1867 som Aftonbladet uppmärksammade, väcktes tanken att stora hyggen kunde vara skövling som förstörde naturen. Kunde verkligen föryngringen garanteras? Det växte fram ett intresse för försiktiga metoder: mindre hyggen och olika blädningsmodeller.
Debatten mellan blädare och trakthuggare blev sen allt intensivare och tidvis mycket hetsig. Forskningen kunde inte bidra med eldunderstöd eftersom båda huggningsmetoderna var dåligt eller knappast alls beforskade. Det gav stort utrymme för goda retoriker.
Läs reportaget i senaste SKOGEN, 8-08.