Per kan inte välja

Djupt inne i Bergslagsskogarna öppnar sig en lagom sol­belyst bit mark där det står ett litet torp med vitputsad fasad och grönmålade fönsterbågar. Här har Per Zetterlund,i en liten flik bland alla tallar som dominerar det omgivande land­skapet, skapat sitt eget arboretum; eller trädsamling för att prata svenska.

Samlandet har pågått under flera decennier och Per berättar att det kommer från ett allmänt intresse för natur och växter som han haft sedan ungdomsåren.

Men just träden slår an en extra klang hos läkaren Per som även är folkmusiker:

– Det skänker mig en glädje att se dem växa, att ­vårda och stamkvista dem. Det är nästan som att jag har ett personligt förhållande till varje träd, säger han.

Torpstället någon halvmil norr om Lindesberg blev Per och hans fru Eva ägare till för omkring 30 år sedan. Då var det en klent underhållen fastighet med en igenvuxen trädgård, i dag är det en mysig oas med trädgårdsodlingar och fruktträd.

Och så förstås en herrans massa andra träd. 51 olika arter närmare bestämt. Senast in var silverpoppel och på önskelistan som nummer 52 står vresalm, en sällsynt variant av de svenska almsorterna som växer på fuktig näringsrik mark på mellersta Öland.

– Ett mål är att ha alla svenska lövträd här. Vres­almen fattas, så nästa gång jag åker till Öland hoppas jag hitta några sådana plantor att ta med hem.

Den ursprungliga marken på ett hektar har utökats med ytterligare 0,3 hektar som han köpt av grannen Bo Jonasson som tillsammans med sonen Per Jonasson gjort sig kända via Skogspodden och som var mark­värdar för Föreningen Skogens höstexkursion förra året.

– Bo är oerhört kunnig om skog och har skrivit böcker om skötsel. Vi har blivit goda vänner och träffas regelbundet för att prata skog.

Det senaste marktillskottet har Per hägnat in för att de små plantorna inte ska gnagas av viltet. Framför allt är det rådjur som kan vara en plåga i det här om­­rådet, berättar Per, men med staketet på plats kan han experimentera med olika trädslag utan oro för att det ska bli rådjursföda i ungskogsfasen.

Vi går en sväng i hägnet och Per pekar med en käpp på planta efter planta. Han har koll på precis allting; vad det är för trädslag, ålder, var de kommer ifrån och vilken skötsel de kräver för att växa och må bra.

Vissa träd har han drivit upp från frön han fått, hittat eller köpt. Andra har hämtats som små, små plantor på olika platser i landet.

Ett ställe som Per har frekventerat genom åren är stadsparken i Örebro som hyser många ovanliga trädslag:

– Där har jag krupit runt i häckarna många gånger och letat självsådda plantor och frön, säger han och skrattar.

Även om Per alltså har massor av träd på sin fastighet är det ingen skog, snarare en stor skara av träd­individer. För att de ska klara sig, på en breddgrad och i ett klimat som inte alltid är det bästa, krävs en mer intensiv skötsel. Att hålla björken i schack med röj­sågen är en självklarhet, men Per är också noggrann med att slå gräs och tillföra extra näring.

– De flesta träd älskar kalk, särskilt ädellöv. Jag strör också ut aska från vedeldningen och vattnar med nässelvatten. Och så har jag pippi på att stamkvista med målet att få fram en stam och tydlig krona.

Favoritträd då, finns det några sådana i samlingen? Visst är det så. Problemet är att ögonstenen, ett så kallat mammutträd som kan bli över 3 000 år, har

farit mycket illa av två kalla vintrar i rad.

– Några gröna kvistar syns, men frågan är om

det inte är kört, säger Per som för säkerhets skull redan har drivit upp några ytterligare plantor av den kaliforniska jätten.

Fortsättning följer alltså. Och om det är någon som nu blivit inspirerad till att samla på träd säger Per Zetterlund att de är varmt välkomna att kontakta honom.