Peka aldrig finger åt ett heligt träd

Vi smyger oss fram genom den täta regnskogen i national­parken Andasibe Mantadia. Det gäller att hålla en låg profil: förfädersdyrkan spelar en viktig roll i vardagslivet på Madagaskar. Hädangångna släktingar, så kallade razana, är kända för att slå sig ned i heliga träd utspridda över den afrikanska ön, vilket innebär att man inte kan bete sig hur som helst i skogen.

– Nu kan ni se det där borta, intill floden, viskar Madame Flor.

Hon gestikulerar in mellan träden med en knuten näve. Att peka på trädet som vi har kommit för att se med ett finger, förklarar hon, är nämligen fady.

Det är mycket som är fady – ungefär tabu – på Madagaskar, det lär man sig snabbt som turist. Att äta ål, kameleont eller lemur är till exempel fady. Likaså att gräva en grav med en spade som inte har ett löst handtag, eftersom ett fast handtag skapar en farligt stark kontakt med dödsrike. Att räcka någon ett ägg med handen är också fady – lägg det i stället på marken så att mottagaren kan plocka upp det. Du ska ­heller inte sjunga medan du äter, arbeta på risfälten på torsdagar eller peka på gravar – eller heliga andeträd – med ett utsträckt finger.

Det är tur att vi har med oss Madame Flor, en lokal guide som kan se till att vi inte hamnar i onåd.

Efter flera omvälvande naturupplevelser – bland annat närkontakt med tre av parkens 14 olika lemurer – når vi hazotsifantatra, översatt: trädet som ingen känner till. Detta heliga träd är en välkänd hemvist för razanaandar.

Trädets stam är klädd i mångfärgade tygstycken och omlindad med röda band. Omgivande bänkar och små hålor bland dess rötter är fulla av mat och andra gåvor. Gamla petflaskor med grumliga substanser hänger i grenarna.

– Man kan göra på två sätt, säger Madame Flor.

Hon talar dämpat, även om det framför allt är nattetid som man bör vara tyst för att inte störa razana.

– Det beror på vad man önskar sig, fortsätter hon. Kanske vill du be om ett barn, en ny bil eller löne­förhöjning. Då kan du gå till trädet och säga: ”Hazotsifantatra! Om du gör så att jag får löneförhöjning kommer jag tillbaka och ger dig kläder!” 

Den andra strategin är att genomgående hålla sig väl med andarna genom att komma på regelbundna besök med exempelvis en solmogen mango, en tallrik kokosris med kassava, en sked honung, ett par cigaretter, eller, extra populärt, alkohol.

Rom med honung är särskilt uppskattat av razana, förklarar Madame Flor och nickar mot de gamla flaskorna i trädet.

– Om andeträdet växer i din by kan du ge dem en kapsyl varje morgon. Är det mer svårtillgängligt kan du lämna hela flaskan, säger hon.

Det är bra att veta. Men först gäller det att lista ut i vilket träd razana håller till, för de slår sig naturligtvis inte ned i vilka träd som helst. I synnerhet inte i närheten av de sorgliga planteringar av oljepalmer som har ersatt mellan 80 och 90 procent av Madagaskars unika ursprungliga vildmark.

Nej, razana väljer speciella träd med närande och läkande egenskaper, såsom tamarind, eller stora, långlivade träd, exempelvis Ficus religiosa eller, förstås, Madagaskars ikoniska baobab, Skogens moder, som trädets tituleras lokalt.

Dessa träd anses besitta en form av minnesbank där världens historia och människornas andar bevaras tillsammans.

I vilken botanisk familj som ”trädet som ingen känner till” ingår känner Madame Flor inte till, vilket ju på sätt och vis känns logiskt. Det tarvar ett visst detektivarbete för att finna ut trädslaget, men det rör sig troligen om en typ av Homalium, tillhörande Salicaceae, videväxterna, som är kända för sina antiinflammatoriska och antibakteriella egenskaper och vars bark traditionellt har använts för att läka sår.

Inte för att någon skulle få för sig att slita barken av hazotsifantatra. Trädet får inte ens vidröras om det inte sker i samband med en offergåva.

Exakt hur träden vördas, och även vad som är fady, varierar från folkgrupp till folkgrupp på den såväl ekologiskt som kulturellt extremt mångfaldiga afrikanska ön. Fady kan omfatta allt från att bara röra vid ande­trädet till att skada det eller dess inneboende djur.

Det förekommer dock sällan. Inte minst på grund av kokolampo, små trädandar som rycker ut i fall en människa skulle orsaka någon form av åverkan. Kokolampos ilska kan få hiskeliga resultat: brutna nackar, att yxan eller sågen som utförde övergreppet plötsligt vänder sig mot sin brukare eller att den skyldige får huvudet upp och nedvänt på kroppen.

Därtill kan personen i fråga vänta sig att bli fullständigt utesluten från sociala sammanhang, då övergreppets effekter och kokolampos vrede ofta kan drabba en hel by.

Det går, ska sägas, att sona sina oförrätter och att blidka arga razana och kokolambo. Då tarvas dock större gåvor än en kapsyl med rom. Helst genom ­offrandet av en zebu, en puckelryggig nötboskapsras, vars blod får dränka trädets rötter.

Och på tal om blod – hazotsifantatra själv sägs spontant börja blöda om trädet upplever att männi­skorna i dess närhet inte beter sig som de borde.

Det kan verka riskabelt att umgås med Madagaskars andar. På det hela taget handlar det dock om att sköta sig och att konsultera sina hädangångna innan man fattar stora beslut. Och, om en önskan slår in, att inte glömma bort sina utfärdade löften.

– Vad händer om jag får löneförhöjning och sedan inte kommer tillbaka och ger trädet kläder, frågar vi Madame Flor.

Hon skrockar ihåligt och himlar med ögonen.

– Åh, det är fady, säger hon efter att ha hämtat sig en stund. Du dör eller blir allvarligt sjuk, eller så dör dina familjemedlemmar.

Vi nickar andäktigt, letar i ryggsäcken och lämnar i brist på rom en banan och en handfull cashewnötter i ett hål i trädets stam. Bäst att hålla sig på god fot med razana och kokolampo.