Min personliga relation till tranorna har de senaste åren blivit alltmer ansträngd. Anledningen stavas p o t a t i s. I vårt lilla potatisland utkämpar vi numera en årlig kamp om vem som har rätt till sättpotatis, växande potatis och potatisskörd. Striden har trappats upp de senaste tre åren. I år hade tranorna till och med utsänd luftspaning under själva pärsättningsproceduren.
Tranan, som tidigare ansågs vara en skygg fågel, spatserar nu utanför vårt kammarfönster efter sin potatisfrukost och tar en lunchpromenad på gårdsplanen för att orka med middag och kvällsmat i pärlandet.
Svårigheten att hitta revir leder till att revirlösa tonårsgäng drar runt och lever rövare.
Jag anser mig vara både djur- och naturvän, men nånstans går gränsen.