— De tar harungar så hämta bössan och skjut katten som går där bort vid höhässjan, sa Gunnar, timmerköraren och kronotorparen som jag bodde hos i Värmland, sommaren 1960.
Dök en rovfågel eller en räv upp kom bössan fram lika snabbt. Min sommarpappa var en rovdjurskiller. Hans iver att ta fram bössan så fort vi såg ett rovdjur förundrade mig.
När jag läser nyutgåvan av M H Brummers bok Försök till Swenskt Skogs och Jaktlexicon från 1789 förstår jag bättre min sommarpappas inställning.
Under uppslagordet ”Djur” i Brummers lexicon står följande att läsa: ”björn, warg, lo, vielfras, mård, hiller, räf, utter, bäfwer, grefling, hermelin, ekorre, alla desse äger hwar och en frihet skjuta och fånga, warandes det jägeri-betjeningen skyldighet att utdöda”.
Brummers hårda inställning har sin grund i att rovdjurens jaktlycka kunde leda till svält och olycka för en familj. Och Brummer visste vad fattigdom och knapphet innebar. Hans arbete utanför Falkenberg i Halland som ”obetald” överjägmästare och författare gav inga stora inkomster.
Som överjägmästare försörjde sig Brummer på de böter som betalades för jakt- och skogsbrott. Ett system som knappast gjorde Brummer populär även om allmogens avogsamhet nog till en del mildrades av skottpengarna som han betalade ut:
”hvar och en, som fångar eller skjuter rof- och skadefoglar, njuta ett wisst prämium”
Målet var enligt Brummer att utrota rovdjuren så att ”lantmannens kreatur blifwa fredade, ock att det nyttiga wilda få vara fred och utöka sig”. 177 år senare, år 1966, var man nära att nå målet med att utrota vargen.
Men då togs skottpengen bort och vargen frildlystes. Det fanns då bara tio vargar kvar i landet.
Att reglera viltet med hjälp av skottpengar har sedan Brummers tid starkt ifrågasatts. Från 1938 gjordes flera inskränkningar som bland annat innebar att skottpengar inte fick betalas ut för vilt som var fridlysta någon del av året. Men i den nya jaktlagen 1987 försvann regelverket och det blev återigen fritt fram att betala skottpengar som på Brummers tid. Idag finns skottpengar på bland annat rödräv, björn, mård och mink.
I sitt lexikon slår Brummer också ett slag för ordnad skogsskötsel. Plockhuggningen måste upphöra anser han och ljunghedarna i Halland är för honom en styggelse.
”den skada ljungbränningen redan åstadkommit i wårt land är större än någon sig föreställa kan”
I nyutgåvan av Brummers bok finns också två intressanta artiklar av författaren Kerstin Ekman och viltforskarna Kjell Danell och Roger Bergström. De tre ger en fördjupad bakgrund till Brummers lexikon.
Varför ska man då idag läsa en bok som inte gjorde någon större succé 1789?
Svaret är givet. Efter att ha legat till sig i magasinet i 220 år fungerar boken nu som ett fönster mot 1700-talet. Ekmans, Danells och Bergströms artiklar för oss så nära författarens vardag att man tycker sig höra skrapet från Brummers gåspenna i skivkammaren i Halland.
Text: Tomas Lindberg