Ett internationellt forskarlag, där SLU deltar, har med en ny metod lyckats mäta nanoplaster i sjöar, vattendrag och dammar. De svenska provtagningarna gjordes i Gårdsjön i Stenungssund. Området saknar bebyggelse, ändå hittades fyra olika plastpolymerer. Högst var halten av polyeten, den vanligaste plasten i Europa.
Provtagningar gjordes även i Sibirien, där man upptäckte två olika plaster.
Det som är särskilt oroande, enligt forskarlaget, är att fynden gjordes i avlägsna glesbygdsområden. De sibiriska proverna togs från dammar och sjöar i ett tundralandskap, tre mil från närmaste bebyggelse och 120 mil från närmaste stad. Ändå påvisades nanoplast i sju av de tolv sibiriska proverna, även om halterna var lägre än i de svenska.
Forskarna befarar att nanoplasten släppts ut i avlägsna städer och transporteras i atmosfären tiotals eller hundratas mil. Det skulle kunna innebära att det finns nanoplast i vattendrag och sjöar över hela planeten.
– Våra resultat är djupt chockerande. För att samla in dessa prover paddlade vi kajak över lugna sjöar och vandrade genom ödsliga skogar. Det fanns inga tecken på att landskapet skulle vara försämrat på något sätt. Sedan visar våra resultat att dessa vackra ekosystem faktiskt är fulla av osynligt, mänskligt producerat plastavfall, vilket är en deprimerande insikt, säger SLU-forskaren Mike Peacock, som samlade in de svenska proverna, i ett pressmeddelande från SLU.
FÖRSTA STEG MOT FÖRSTÅELSE
Även om den nya studien är oroande betonar författarna att deras arbete inte bara pekar mot ”undergång och dysterhet.”
– Vi vet att plastföroreningar är ett global hot. Och om vi ska kunna minska mängden plastföroreningar behöver vi verktyg som gör att vi kan mäta framtida förändringar. Vårt arbete är ett första steg mot en bättre förståelse av denna osynliga fara för oss själva och för naturen. Och det är en förutsättning för att vi ska kunna hantera problemet, säger SLU-forskaren Martyn Futter, som också medverkade i forskningen.
Att mäta nanoplaster är oerhört svårt eftersom partiklarna är så små och uppblandade med andra partiklar. Att man lyckats denna gång beror på en helt ny metod utvecklad av Dušan Materić vid Utrecht University.
Resultaten publicerades nyligen i Environmental Research Letters.