Brevskrivarna uppmanar förutom SLU även skogsnäringen i stort att ta krafttag mot den exkluderande machokultur som redan nu, under studieåren, har fått en majoritet av dem att fundera på att helt överge den skogliga banan.
Till brevet bifogar brevskrivarna en rad berättelser där de själva och andra studenter i samma årskurs vittnar om bland annat sexism, rasism, homofobi och trakasserier.
Brevet har i dag skickats till SLU:s ledning och publiceras samtidigt här på skogen.se samt även på Instagram-kontot @slutavverkat.
FRÅN HASHTAG TILL HANDLING
Under skogsbranschens Metoo-upprop #slutavverkat har det yttrats påståenden om att händelserna beskrivna kanske inte är aktuella, eller att de inte kommer att vara ett problem i framtiden eftersom vi står inför ett generationsskifte. I samband med uppropet vill vi med detta uttalande belysa den verklighet vi upplevt under våra fem år som kvinnliga jägmästarstudenter.
Tillhörande detta brev finns händelser vi varit med om under vår utbildningstid. Det handlar bland annat om härskartekniker, diskriminering, sexism, rasism, trakasserier, homosocialitet, homofobi och konservativa normer. Dessa tydliga normer går i arv mellan årskurserna och skapar en kultur. En exkluderande kultur där inte bara vi kvinnor far illa, utan alla som önskar gå emot dessa normer.
Med tanke på tidigare diskussioner kring utmaningar vid rekrytering till SLU och att många kvinnor väljer att lämna skogsbranschen, borde detta vara ett angeläget problem för alla inblandade. Det är viktigt att de värderingar SLU och skogsnäringen säger sig stå för faktiskt har betydelse i verkligheten. Skogsbranschens upprop och alla berättelser visar motsatsen.
Vi gör detta uttalande eftersom vi vill ta chansen att påverka framtida studenters upplevelser under deras studietid, men också vår egna framtid inom skogsbranschen. När vi kommer ut i arbetslivet förväntar vi oss ett starkt ledarskap av våra arbetsgivare där beteenden likt de beskrivna i uppropets berättelser inte accepteras. Vi kommer att arbeta hårt för den förändring vi vill se och förväntar oss detsamma av SLU och skogsnäringen.
De förändringar vi vill se är:
(1) återkommande obligatoriska utbildningar om människors lika värde och normkritik för alla studenter, anställda vid SLU och inom skogsnäringen,
(2) tydlighet från SLU och skogsnäringen angående vad som är ett accepterat beteende och inte,
(3) tydlighet kring vilka konsekvenser som följer av ett icke accepterat beteende,
(4) enkelhet vid anmälan/rapportering av ett icke accepterat beteende, både för den utsatta och betraktaren, samt
(5) att ett icke accepterat beteende leder till allvarliga konsekvenser.
För att skogsbranschen inte skall gå miste om fler kompetenta individer är det dags att vi nu går från hashtag till handling. Ingen skall behöva tolerera det arbetsklimat som vi upplevt under vår studietid. Våra berättelser publiceras på Instagramkontot @slutavverkat.
Isabella Hallberg Sramek
Lina Arnesson Ceder
Johanna Hägglund
Felicia Lidman
Jenny Dahl
Louise Persson
Sara Holappa Jonsson
Johanna Schroeder
Ida Hansson
Lisa Wennerlund
Hanna Glöd
Ida Tjärnström
Hilda Mikaelsson
Karolina Ottosson
Anna Olofsson
Amanda Löfdahl
Vittnesmålen: ”rädd”, ”otrygg”, ”förnedrad”
Här följer ett litet urval av berättelser om sexistisk jargong, övergrepp, rasism från brevskrivarna och deras kursare vid Skogshögskolan. Kritik riktas också mot dåligt ledarskap och lärare som inte säger ifrån.
”Under ett studiebesök på ett sågverk: Vid något tillfälle sa en av de ansvariga till hela klassen att jag och min kompis är riktiga stolpskott. När vi varit iväg för att söka upp toaletten och kom tillbaka sa den andra; ’Åh nej, är ni tillbaka, den svagaste länken i klassen’. En kille i vår klass har också långt skägg och blev kallad för Jihad istället för sitt tilltalsnamn. Jargongen under hela vistelsen var väldigt obehaglig vilket fick mig att känna mig otrygg och vår lärare ingrep inte.”
”Jag och en vän sitter och diskuterar jämställdhet under en torsdagspub. Inte lång tid därefter ansluter en manlig kursare till mig. Han berättar att han är emot jämställdhet för att han minsann inte vill göra avkall på sina privilegier som man. Enligt honom var det rätt att män tjänar mer än kvinnor och att det är en fördel för honom.”
”Under en gemensamhetsjakt på skolans jaktmark fick jag höra att några äldrekursare haft roligt åt en annan kille på skolan som gått hem med en tjej. De kollade upp vem tjejen var och då hon hade asiatiskt påbrå kallade de henne för ’thaihora’ inför alla, inklusive förstaårselever som aldrig tidigare varit med på en jakt eller träffat dessa killar. Jag tror att många snabbt då blev varse om vilken jargong som gäller. ”
”Jag fick höra att jag bara fick det där sommarjobbet för att jag var tjej. Jag var jättestolt och glad över att jag fått jobbet men den kommentaren släckte lite av hoppet hos mig och det kändes inte längre lika roligt att få börja jobba efter det.”
”Under en sittning då jag jobbade var det en jägmästarstudent som högt berättade att kvinnor bara hade två användningsområden; att vara i köket och att suga kuk.”
”Stod och pratade med en manlig kursare. Helt plötsligt var hans hand innanför både byxor och trosor. Helt utan invit. Jag blev så rädd och chockad av händelsen att jag direkt sprang ut från kårhuset mitt i vintern … Och tappade medvetandet. Vaknade som tur var upp mitt i natten och sökte hjälp. Hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.”
”En gång i ett kårsammanhang när det var dags att framföra västvisor ställde jag mig upp på stolen för att framföra vår årskurs västvisa. Vanligtvis framförs detta i grupp, men då jag var ensam från klassen där så blev det upp till mig att framföra den själv, och jag var rätt så nervös. Väl uppe på stolen ropar en manlig student ut, ’Strippa, strippa, strippa’. Just där och då valde jag bara att ignorera det, men det kändes oerhört respektlöst, och det gav mig också en känsla av obehag som bet sig fast i huvudet.”
”Då vi varit på studiebesök har den som tagit emot oss skojat om att det är konstigt att homosexuella par kan få barn.”
”Under en kväll då jag jobbade på studentpuben var ett antal äldrekursare stökiga och omständliga i samband med stängning. När jag går ut till garderoben för att kolla så att alla gäster gått står det stökiga gänget kvar. Det rör sig om 5-6 personer, utöver mig själv. Jag säger att det är dags att gå hem nu eftersom vi stängt för länge sedan. Som svar vänder sig en av killarna mot mig, pekar på mig och säger högt och tydligt så att alla hör: ’Hon har en liten hund där hemma som slickar hennes fitta’ samtidigt som han formar fingrarna som ett V och slickar i luften. Alla hans kompisar skrattar och sedan går de ut genom dörren. Jag står helt tyst ensam kvar och vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag har aldrig känt mig så förnedrad.“
”Jag har under hela utbildningens tid kontinuerligt fått utstå kommentarer om mitt sexliv, min kropp och kränkande ’skämt’. Bara för att jag är en öppen person tycker tydligen några av mina manliga kursare att det är okej att fråga privata saker högt inför flera andra personer, t ex mitt i föreläsningssalen. Några exempel jag fått höra är; ’vem ska du satsa på att knulla med ikväll då?’, ’jag såg att persiennerna var neddragna i helgen, har du haft manligt sällskap nu igen?’, ’vet du, du har en jävligt snygg röv’ etc. Jag är så oerhört trött på att få höra dessa ’skämt’ hela tiden, ofta på min bekostnad. Innerst inne har jag känt mig illa till mods och det känns jobbigt att behöva arbeta med dessa människor i framtiden.”
”Under ett studietillfälle när vi skulle prata om jämställdhet och genus inom skogsbruket kom ämnet om varför så få kvinnor jobbar i skogen med att köra skördare. En kille i klassen menade på att ’det beror på att kvinnor inte orkar skruva i muttrar på maskinen och om kvinnan då måste tillkalla en man för att få hjälp skulle det bli väldigt dyrt’. En annan kille i klassen menade att ’det beror på att jobbet många gånger innebär att man måste ligga borta och jobba vilket är svårt för kvinnor som måste vara hemma och ta hand om barnen.”
”Såg fram emot att börja jaga och delta på Skogisjakter innan jag flyttade till Umeå. Killarna som är aktiva säger alltid ’ja men det är bara att hänga med. Det är nästan aldrig tjejer med vilket är lite dåligt och synd’. De få gånger jag väl tagit mig dit har jargongen varit sexistisk, osmaklig och respektlös. Man ser tydligt vilka som platsar i ’gänget’ och vilka som inte gör det. Få säger hej och nästan ingen pratar med mig, jag får ofta känslan av att de flesta undrar vad jag gör där. Detta får mig att känna mig malplacerad, inte för att jag är jag utan för att dom är dom. Aldrig har jag sett ett så svagt ledarskap, upplevt en så dålig gemenskap eller vistats i en så rå machokultur som jag gjort på Skogisjakter. Vilket är tråkigt för tänk vad kul vi kunde haft.”
”Ur mitt perspektiv har en viss grupp av män styrt hela vår årskurs. De har tryckt ner alla som inte varit av samma åsikt och därmed skapat ett obefintligt diskussionsklimat. Allt som strider emot deras åsikter är tabubelagt. De godkända åsikterna är att man ska hata varg, äta kött, rösta på moderaterna, vara produktionsinriktad samt vilja jobba på ett skogsbolag. Andra åsikter eller värderingar har inte varit accepterade och om man mot förmodan vågat framföra åsikter som inte varit i linje med deras har man blivit häcklad. Det har dessutom inte varit okej att vara feminist. Jag har därför nu blivit försiktig med att framföra mina åsikter, både i och utanför undervisningen, för att undvika risken att röra upp onödiga konflikter.”
Framtiden: ”Sådana som jag behövs i branschen”
Kulturen på jägmästarprogrammet har fått många kvinnliga studenter att ifrågasätta en framtid i skogssektorn. Av 18 studenter som har svarat på en enkät har 14 någon eller flera gånger funderat på att byta bransch på grund av kulturen på skolan. En av dessa 18 har bestämt sig för att lämna den skogliga banan av samma skäl.
Här är några kommentarer från dem som svarade på enkäten, både de som undertecknat brevet ovan och andra studenter i samma årskurs.
”Jag har nu i slutet av utbildningen medvetet valt att ta andra kurser som komplement till de övriga skogliga för att öppna upp för att ta sig in på andra områden än just inom skogsbolag och de traditionella yrkena inom skogsbranschen.”
”Ja absolut! Jag har inte bestämt mig för att byta bransch, men har sållat bort en hel del arbetsgivare som inte har ett utarbetat värdegrundsarbete.”
”Jag har tvivlat flera gånger på om det är rätt utbildning för mig. Intressemässigt är det helt klockrent för mig, det är ju skogen jag vill jobba med! Men med tanke på hur klimatet har varit under utbildningen och även i arbetslivet har jag tvivlat. Extra tydligt har det blivit när jag kommit tillbaka till universitetet efter somrarna, då har jag flera gånger känt att det inte känns helt rätt. När jag däremot kom bort från många av de personerna som påverkat kulturen negativt insåg jag ganska snabbt att det var på grund av detta som jag tvivlat. Inte på grund av mina intressen för skogen utan på grund av den rådande kulturen som finns.”
”Kom på att den eventuella bransch jag ville in på förmodligen var ännu värre.”
”Det kändes som den enkla vägen men jag är glad att jag stannade. Jag vet att sådana som jag behövs i branschen.”
”Nej aldrig. Men nu på slutet har jag börjat tveka och funderat på hur jag ska orka jobba i en bransch med så många män som anser sig bättre än kvinnor. Det känns just nu tungt att gå sista året och ha fått sitt första jobb och behöva veta att man kanske ska behöva jobba med denna typ av människor som bidragit till machokulturen på Skogis.”
”Speciellt under de första åren. Skogsbranschen känns så gammal i sitt tankesätt och sina värderingar att jag känner mig helt matt bara att behöva jobba i närheten av folk med de tankarna... men söker jag mig utanför de vanliga skogsjobben hoppas och tror jag det är mycket bättre!”
Diagrammet ovan: 14 av 18 kvinnliga studenter i samma årskurs på jägmästarprogrammet har en eller flera gånger funderat på att byta bransch på grund av kulturen på skolan, enligt en enkät. En av dessa 18 har bestämt sig för att lämna den skogliga banan av samma skäl.
