Brevet tas upp av Maciej Zaremba när han i en nästan 30-sidig artikelserie i DN pekar ut det svenska skogsbruket som skövlande, lett av korrumperade chefer i en industri på dekis och av en myndighet som tycks ha skrivit lagen själv.
Artikelserien visar att svenskt skogsbruk (i likhet med de flesta näringar) är som en tusenfotig Akilles. En sårbar häl på varje fot. Vackra pelarsalar kan över en natt bli fula kalhyggen. Forskningen om alternativa skötselmetoder är knapphändig. Naturvården går ut på att jämka i stället för att följa konkreta jabloner. Listan kan göras lång, det är bara att läsa Zarembas lustmord på branschen.
Men det som han tydligast skildrar, låt vara omedvetet, är det stora mentala avståndet mellan skogsbrukare och stora delar av den övriga befolkningen. Medan LRF på marginalen kämpar för ersättning från turistföretag ifrågasätter en växande del av befolkningen skogsägarnas rätt till skogen över huvud taget. ”Vår skog” blir ett lika motiverat anspråk från grannen, turistguiden, filosofen och flanören. Som Ekman i sitt brev visar är känslorna starka, stundtals hatiska. Där många skogsägare ser en nyanlagd skog ser allt fler en för evigt ödelagd dito. Där skogsbrukaren ser naturvårdsstubbar och kulturmiljöstubbar, ser Zaremba och hans många läsare avsprängda träd på ett slagfält vid Verdun.
Zaremba konstaterar mycket riktigt – ja i och för sig självklart – att han och alla hans grannar på Södermalm i Stockholm lever fjärran från hyggen. När han kommer ut i skogen chockeras han av en mark som brukas. Sedan tidigt 1900-tal har det rått parlamentarisk konsensus om att odlingsmöjligheten ska tas till vara. Men för allt fler är det en nyhet.
En av Zarembas källor flyttar ut från staden till skogen i Storforsen. Sex år senare avverkar markägaren skogen. Reaktionen är förvånad. Det var det djävligaste! Det hade jag ingen aning om att man kunde göra.
Vem har rätt och vem har fel? Det spelar ingen roll. Den urbana synen på skogen omfattar allt fler människor. Skogssektorn har en gigantisk utmaning framför sig att berätta för det svenska folket att vi håller på att odla där ute. Men den största utmaningen blir att anpassa sig mer till den urbana folkviljan som snarare formas av dem som cyklar i skogen eller ser den från bilen än av dem som ännu äger den och jobbar i den.