Santhe Dahl är en bra berättare. När han frammanar bilder av uppväxten på gården i Slätthög utanför Växjö kan man se den lilla pojken framför sig som med viss möda rattar den stora traktorn. Han lärde sig att köra både den och moped innan han ens började skolan.
En annan bild, från ett par år senare, är när han ivrigt cyklade runt i byarna och sålde jultidningar och fröpåsar.
– När det gällde att sälja, då ville jag verkligen vinna, minns han.
Att pappa var månskensbonde, det vill säga skötte gården vid sidan av ett annat heltidsjobb, präglade uppväxten. Gårdssysslorna fyllde kvällar och helger, i synnerhet för äldsta sonen Santhe.
Uppväxten var trygg och bra, säger han, men plikterna tyngde.
– Jag tyckte nog att det var lite av en pina ibland. Jag ville absolut inte bli bonde.
Att jobba inom sågverksindustrin är det roligaste som finns
Men pliktkänslan var stark. Även när han just träffat sitt livs kärlek, hustrun Ingrid, så skildes han från henne tidiga helgmorgnar för att gå hem till pappa och jobba på gården.
– Man kan ju inte vänta med att ta in höet, och man måste göra klart oavsett tid på dygnet. Det är det där som jag mest tagit med mig: att göra klart, säger han.
Den lärdomen kom väl till pass i arbetslivet och företagandet.
– Om man ska lämna en offert kan man inte heller vänta till nästa dag, säger han.
Arbetsdagar på 14 till 15 timmar var inte ovanliga under Santhes framgångsrika bana från redovisningsekonom till koncernchef för Vida, men skillnaden mot uppväxtåren tycks ha varit glädjen i arbetet.
– Att jobba inom sågverksindustrin är det roligaste som finns, säger han med eftertryck.
Santhe Dahls namn är intimt förknippat med Vida, men historien hade kunnat se annorlunda ut. Allt hängde på ett banklån under några nervösa dagar mellan jul och nyår för drygt fyrtio år sedan.
Santhe jobbade sedan ett par år som ekonom på sågverket Alvesta träförädling när ägarfamiljen Johansson sålde företaget till statliga Domänföretagen 1979. En ny ägare med muskler och investeringsplaner skulle lyfta verksamheten, var tanken, men efter en stor kundförlust bjöds både Alvesta träförädling och Vida Timber ut till försäljning 1983.
Att tjäna tio kronor när andra tjänar nio är förstås kul, men ännu roligare är det att tjäna en krona när konkurrenterna inte tjänar en enda.
Företagen var underinvesterade och köparna stod inte precis i kö, men sju anställda från båda sågverken gick ihop och lade ett bud. Bland dem fanns Santhe och Christer Johansson som tidigare ägde båda bolagen.
Förhandlingarna om ett banklån fördes i juletid och det blev alltså spända mellandagar innan banken svarade ja.
I slutet av 1980-talet köptes flera delägare ut och kvar blev Santhe, Christer Johansson och Bengt Arvidsson. Den senare sålde sedan sina aktier 2004. För Santhe och Christer blev det trettio år tillsammans innan Christer sålde sin andel 2010.
Santhe berättar om den passion för affärer som de delade. För hans egen del har tävlingslusten också varit en drivkraft.
– Att tjäna tio kronor när andra tjänar nio är förstås kul, men ännu roligare är det att tjäna en krona när konkurrenterna inte tjänar en enda.
Under alla hans år på Vida var bara ett olönsamt. Det var 2012 och orsaken var Lessebo pappersbruk som Vida förvärvade av ett konkursbo 2006. Det blev aldrig någon riktigt bra affär.
– Men vi kan åtminstone glädjas åt att nya ägare haft nytta av våra avsevärda investeringar.
På frågan om varför man förvärvade det olönsamma bruket svarar han självkritiskt.
– Vi trodde nog att vi var kungar efter Gudrun-åren.
Efter stormen köpte Vida upp stora mängder stormvirke och lagrade, vilket skulle visa sig bli en bra affär under de följande åren.
Personalens inställning är jätteviktig för att det ska bli affär.
En fråga Santhe ofta får handlar just om den långvariga, stabila lönsamheten. Han poängterar att det är flera små saker som avgör om det går bra eller dåligt, men att företagskulturen är viktig.
Han levererar ytterligare en målande bild: Se framför er en rundvandring på ett sågverk inför ett eventuellt förvärv. Stockarna far fram i den automatiserade såglinjen, operatören sitter bakom glasrutan i sitt bås. Där, i båset, dröjer sig Santhe kvar. Han småpratar och ställer några frågor, kanske om produktivitet och sågutbyte.
– Om operatören rycker på axlarna och säger ”jag vet inte”, då går jag därifrån. Personalens inställning är jätteviktig för att det ska bli affär, säger Santhe.
Vida var länge något av en sinnebild av ett familjeföretag. Därför gick det nästan en chockvåg genom branschen när 70 procent av Vida 2017 såldes till kanadensiska Canfor. Santhe säger att det inledningsvis var ett ångestdrivet beslut, men en viktig faktor var att köparen var en uppskattad samarbetspartner sedan länge.
– Vi var överens om viktiga saker, som att namnet Vida skulle behållas och samma personer skulle fortsätta i ledningen. Jag visste att de skulle bli en bra ägare.
Många hade nog trott att sonen Erik, numera vice koncernchef, skulle ta över.
– Vi har tre barn, och jag är inte så säker på att det varit så kul för honom att förvalta sina systrars tillgångar.
Jag brukar liksom inte sitta på en stubbe och lyssna på fågelsång. Jag tycker mest om att planera skötselåtgärder.
Och när det gäller de långa arbetsdagarna återkommer han visserligen ofta till att det har varit roligt, men tycks tveka inför tanken på en liknande tillvaro för nästa generation.
– Det lämpar sig nog mindre för en modern familj.
Sedan några år är Santhe pensionär, som det heter. I praktiken är han ytterst aktiv som ordförande i Vidas styrelse och ledamot i ägarbolaget Canfor. Han driver också ett eget investmentbolag och ägnar sig allt mer åt välgörenhet. Till exempel har damfotbollsklubben Växjö DFF och en förening för en säkrare utemiljö i samma stad fått stöd.
Dessutom har familjen Dahl skapat en stiftelse i dottern Linnéas namn. Den vänder sig till dem som, liksom Linnéa, har en funktionsvariation och särskilda behov.
Som pensionär har det i alla fall blivit lite mer tid för Santhes egen skog på ett par tusen hektar. Han har till och med plockat svamp, något som tycks ganska otypiskt för honom.
– Jag brukar liksom inte sitta på en stubbe och lyssna på fågelsång. Jag tycker mest om att planera skötselåtgärder, som hur det ska röjas och gallras. Jag har ett jätteintresse av att skogarna ska vara välskötta, ungefär som ett trädgårdsland.
OM / SANTHE DAHL
Ålder: 70 år.
Uppväxt: På en gård utanför Växjö.
Familj: Fru och tre barn.
Bakgrund: Ekonomigymnasium, därefter ekonom på redovisningsbyrå och senare ekonom och platschef på Alvesta träförädling. Från 1983 till 2019 hade han olika roller inom Vida som försäljningschef, vice vd, vd och koncernchef.
Fritidsintresse: Golf, jakt – och skog förstås.
Framtidsplaner: ”Utveckla saker, det är kul”. Aktuell: Tilldelades i våras Föreningen Skogens utmärkelse Guldkvisten ”för sina insatser som stark och mångsidig företagsledare för Vida som han har vidareutvecklat från ett lokalt sågverk till en global aktör, alltid med lokal förankring och rötterna i den småländska skogen”.