Egentligen är sitkagranen ett alldeles utmärkt trädslag för åtminstone södra Västsverige. Den kräver fuktigt och nederbördsrikt klimat och har en tillväxt som vida överstiger vår normalgran. Dessutom är den stormfast.
Det senare beror på att den har en kraftig pålrot, precis som tallen, vilket gör den stadig. Det fanns exempel på sitkabestånd som pallade Gudrun, medan de vanliga granarna i samma grannskap föll.
Efter Gudrun fick sitkan också en uppgång. Cirka 690 hektar planterades och på vissa plantskolor utgjorde den upp till fem procent av det totala antalet granplantor. Drabbade skogsägare var uppenbart urless på omkullblåsta granar.
Men den trenden har avtagit.
– Vi säljer en del sitkaplantor, men de är inte många, säger säljledare Göran Nielsen på Svenska Skogsplantor i Lagan.
Det gör att det är svårt att planera långsiktigt, förklarar han.
– Vi måste ha en fingertoppskänsla för hur många sitkaplantor vi kan sälja, men de här treårsplantorna kräver långtidsplanering och det är inte lätt att veta hur mycket vi kommer att sälja. Tyvärr händer det att plantor måste gå till soptippen.
Sitkagranen har sitt ursprung längs en mycket smal och humid kustzon längs Nordamerikas västkust. Man tror att den planterades i Sverige första gången någon gång på fyrtiotalet. Den är vanlig i Storbritannien, Frankrike, Norge och Danmark och anses väl lämpad för förändrade klimatförhållanden.
Kanske skulle den därför kunna vara något för framtida skogar, men från Norge kommer nu varningssignaler. I landets artdatabank är arten klassad som invasiv, det vill säga en främmande art som hotar omgivande biologisk mångfald. Den har, särskilt på Vestlandet, spritt sig utanför planterade områden och tagit över öppna hotade kusthedar och är därför klassad som högsta risk.
Artens virkesproduktion anges vara cirka tjugo procent högre än för vanlig gran. Virkets användbarhet som sågtimmer är god och det anses som något segare än vanlig gran, även om erfarenheterna från sågning i Sverige ännu är små. Virket anses fullt användbart som massaved.
På sågverk hos både Vida och Derome har man erfarenhet av att såga sitkagran, men säger att det är knepigt.
– Sitkan är seg och passar bra till takstolar och reglar, men eftersom volymerna är små passar den inte in i sågverkens datorprogram. Den kräver särskild hantering, eftersom den är svårtorkad och går därför inte att köra tillsammans med vanlig gran, säger Thomas Henricson på Vida Skog, chef område Väst.
Gunnar Jakobsson, vd på Derome Timber, har samma uppfattning.
– Sitkan har inte hållfasthetsklassats i Sverige, det är en av orsakerna till att vi inte sågar den. Och kommer det in några partier försöker vi byta bort dem, till någon specialsåg, säger han.
Slutsatsen blir alltså att sitkagranen i huvudsak måste bli massaved, när det handlar om större volymer.
Sitkan som träd i naturen, då? Den är frostkänslig, inte särskilt viltkänslig, men jättebastborren har orsakat stor skada. Bestånd av sitkagran kommer under delar av omloppstiden att vara mycket täta och kan därför upplevas som ogästvänliga för friluftslivet.
SKOGEN 12/2015