Nu finns över två tusen användare i skogen och antalet ökar snabbt. Hittills har systemet tagit emot fyra larm i Sverige. Inget har dock direkt berört skogsbruket. Någon skarp övning för att testa systemet har hittills aldrig genomförts. Så, hur funkar tekniken när det verkligen gäller — i svår terräng under ett tätt krontak av grov skog? Eller, hemska tanke, har tusentals användare bara köpt sig en falsk säkerhet?
För att få svar på detta genomfördes i somras en fullskalig civil räddningsövning med PLB-teknik. Ett samarbete mellan ansvariga myndigheter, berörda aktörer i branschen samt tidningen SKOGEN.
Hur gick det? Kom hjälpen fram och hur lång tid tog det?
Vi är någonstans i Västra Götaland. Långt bortom allfarvägarna, och helt utan mobiltäckning. Efter att ha lämnat bilarna bakom oss fortsätter vi i starkt kuperad terräng ner mot en ravinbotten. Ovanför den högvuxna, mycket täta granskogen, reser sig en 50 meter hög klippvägg. Här borde vi väl vara hopplöst svåra att upptäcka från luften.
Den PLB som legat overksam i min röjarblus ett drygt år, ska nu få bekänna färg. Ann och Göran Movitz, som representerar importören av nödsändaren, ser onekligen lite nervösa ut. De är på plats för att kunna följa hur PLB:n funkar i skarpt läge.
— Klockan är slagen. Dags att dra i larmet!
Vår lokale guide och tillika ”olycksoffer” för dagen, skogsvårdsentreprenören Anders Eriksson, lägger sig ned på marken, bryter upp skyddsskalet, viker upp antennen och trycker på ”On”-knappen. Lysdioden börjar blinka intensivt.
Klockan startar.
Efter 50 minuter syns en polishelikopter högt ovanför oss.
— Men ve och fasa, den flyger ju ifrån oss igen! Hur kul vore det om man nu låg skadad på backen på riktigt? frågar sig Anders.
Men — så kommer helikoptern tillbaka. Proceduren upprepas i allt snävare rundor, innan den exakt 60 minuter efter att vi dragit i larmet, hovrar ovanför oss och har säkrat positionen.
Efter ögonkontakt avbryts övningen och helikoptern landar på en åker en mil bort. SKOGEN får en pratstund med räddningspersonalen.
Kjell Pettersson vid polisflyget i Säve konstaterar att det varit en bra övning där han fått testa pejlingsutrustningen under svåra förhållanden där radiosignalerna studsade i olika riktningar från bergväggen.
— Från flyg- och sjöräddningscentralen fick vi en ungefärlig GPS-position, som lades in i navigationssystemet. Redan på mycket långt håll fick vi en fast punkt i nödsändarpejlens display. Detta tydde på att det fanns en aktiverad sändare i vår färdriktning. En och en halv mil från sändaren fick vi en klockren signal och bäring i vår pejl. Därefter var det ganska lätt att hitta fram. Men det krävs många timmars samarbete i besättningen och vetskap hur man ska flyga helikoptern för att kunna få fram den exakta positionen.
Mer läsning finns i SKOGEN 8/10.
Reportage: Bengt-Åke Alriksson