Det är intressant att Sten Nilsson nämner ordet ”strawman”, halmgubbe, i sin artikel riktad till LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar. Nilssons egen halmgubbe består i att det finns en klyfta mellan svenska skogsägare och LRF Skogsägarnas och skogsägarföreningarnas ledningar. Sedan ägnar han stor kraft åt att beskriva detta.
I själva verket är det en påhittad konflikt. Den finns inte. Vi märker inte av den i våra egna organisationer och vi ser den inte utanför våra egna led.
Frågan är då vem som talar för de svenska skogsägarna? Vårt svar är att varje enskild skogsägare talar alldeles utmärkt för sig själv. Det går ändå inte att komma ifrån att de skogsägare som anslutit sig till LRF, Södra, Mellanskog, Norrskog och Norra skogsägarna är en stark röst i samhällsdebatten. Och våra organisationer är demokratiska medlemsorganisationer.
VAD LIGGER BAKOM?
Vi välkomnar en öppen debatt om sakfrågor, men man kan undra vad som ligger bakom det här pågående krypskyttet mot LRF Skogsägarnas och skogsägarföreningarnas ledningar från enskilda personer? Är det meningen att vi ska tro på förenklade och felaktiga analyser om att debatten är polariserad, att hoten mot ägande- och brukanderätten är en myt, att det inte förekommer någon rättsosäkerhet för skogsägare?
Vår utgångspunkt är den enskilda skogsägarens upplevelse. Återigen vill vi bjuda Sten Nilsson att besöka någon av alla de familjer som utan ersättning blir fråntagen rätten att bruka sin skog och fråga om de anser att hoten mot äganderätten och rättslösheten är påhitt. Av den senaste regeringsdeklarationen framgår att äganderätten till skogen ska värnas och stärkas. Det är uppenbarligen fler än vi som ser problemen. Ska Sten Nilsson nu även anklaga statsministern för att sprida myter?
KONSEKVENSER FÖR ENSKILDA
Nyckelbiotopsproblematiken behöver inte rekapituleras i sin helhet här. De flesta är väl insatta i att den nu stoppade nationella inventeringen var olycklig i meningen att enskilda tjänstemän godtyckligt ritade om kartor och förändrade förutsättningarna för stora arealer privatägd skog. Frågan handlar inte om kunskap, utan om konsekvenserna för den enskilde. Vi har under lång tid förmedlat vår syn på hur nyckelbiotopshanteringen kan utformas för att vara acceptabel och rättssäker för den enskilde, nämligen att inordna nyckelbiotoperna i den etablerade svenska modellen för naturvård i skogen. Äntligen har politiken börjat agera.
När det gäller den skogspolitiska debatten, så bedöms den naturligtvis av olika aktörer utifrån deras egen position och agenda. Från skogsägarrörelsens håll anser vi att debatten har förbättrats. Markägarnas perspektiv och äganderättens ställning har tidigare kunnat viftas bort eller tonas ned av akademi, myndigheter och politiker. Men nu äntligen finns våra frågor med på dagordningen. Det kan vi bland annat tacka LRF Skogsägarnas och skogsägarföreningarnas ledningar för.
Sten Nilsson och ett antal andra glada debattörer uppträder i företrädesvis branschpressen som om de hade folket bakom sig i sina problemformuleringar och kritik. Låt oss därför slutligen konstatera att det i varje fall inte är dessa som företräder ett par hundratusen organiserade skogsägare i frågor som gäller egendomsskydd och brukanderätt.
Lars-Ove Johansson
Ordförande Förvaltningsrådet, Södra skogsägarna
Sofia Karlsson
Ordförande LRF Västra Götaland
Göran Engström
Ordförande Södra Dalarnas skogsbruksområde, Mellanskog
Maria Jonsson
Ordförande LRF Gävleborg
Maria Grill
Ordförande Strömsunds skogsbruksområde, Norrskog
Gunilla Kjellson
Ordförande LRF Västernorrland
Lars-Ivar Pettersson
Ordförande Piteå-Älvsbyns skogsbruksområde, Norra skogsägarna