År 1908 skrev Sverige in i folkskolestadgan att tre dagar varje läsår fick ägnas åt skogsplantering. Regeln fanns kvar ända till 1954 och under seklets första årtionden var anslutningen stor. I vissa län stod skolbarnen under några år för upp emot hälften av arbetet med skogsodling!
Vad låg bakom denna stora satsning? Den frågan nystar Mats Sjöberg ut i skriften. Han är docent i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.
Det fanns flera starka drivkrafter. Efterfrågan på skogsprodukter växte både i Sverige och utomlands, skogen började bli värd pengar. Samtidigt hade man på många håll sekler av skoglig vanvård bakom sig. Skogar behövde planteras, men det fanns inte alltid avverkningar som finansierade sådd och plantering. För markägarna var plantering av kalmark ofta en allt för långsiktig investering.
Samtidigt fanns en stark kör av röster från Ellen Key och andra pedagoger som ansåg att undervisningen innanför skolans fyra väggar var torftig och pluggig. De pläderade för ökad realism i undervisningen och att det var ”verkligheten” som kunde erbjuda levande kunskap.
Men det som kom att gifta ihop landets ekonomiska behov med skolans pedagogiska var det stora nationalistiska projektet. Unionen hade lösts upp, kampen för rösträtt fördes och ett världskrig stod för dörren. Många ville se en nationell samling och här hade både skogen och skolan sin givna plats.
Mats Sjöberg beskriver också hur skolelevernas plantering så småningom minskade. Och det hängde varken samman med planteringarnas kvalitet eller skolans intresse för skogen som lärosal. Läs mer själv.
Rapporten är utgiven av KSLA i serien Miscellanea, 48 sidor, 80 kronor, på nätet eller tel 08-54547700.