Fagersta var för litet. Jag vet inte vart hon flydde, men hon gillar att ”röka och gå på techno” så kanske blev det Stockholm. Fast i längden har inte heller Stockholm tillräckligt att erbjuda dagens ungdomar. Tillsammans med en hel del generationskamrater finner jag mig nu själv där med alla barn utflugna utomlands. Liksom deras kusiner: Stoke, Cambridge, Nairobi, Antigua Guatemala och New York. Tydligen finns det mer mask på kyrkogårdarna där.
Nu är ju knappast utflyttning något problem här i ett sprickfärdigt Stockholm. Men kanske kring Fagersta.
Den här månaden har två skogsägareföreningar gjort klart att de tar konsekvensen av urbaniseringen och tar omtag i kontakten med de nya skogsägarna, de som ofta går under samlingsnamnet utbor. Norra Skogsägarnas ’Norra Byrån’ och Mellanskogs samarbete med LRF Konsult ska hjälpa dem som också kallas ”de nya skogsägarna” att sköta skogen.
En nödvändig utveckling och efterlängtad av många långdistansutbor. Men samtidigt driver det på utvecklingen: Ju lättare det är att äga skog på distans – och med mindre kunskaper – desto fler gör det. Då blir det aktuellt att fråga sig: Kvittar det var skogsägaren bor? Eller gäller fortfarande det gamla uttrycket att ”Skogens bästa gödsel är ägarens fotsteg”? Och är det – allt annat lika – över huvud taget önskvärt för skogsägarna själva att de bor långt från fastigheten?
Jag tror inte det. Men även om man i grunden tror att det är en tillgång för både samhället och skogsägaren att bo inom räckhåll för fastigheten så bör man ändå vara försiktig med politiska styrmedel. Lagregleringar genom åren har kommit till korta: Jordförvärvslagen har hindrat unga jordlösa att etablera ett skogsägarliv. Skogen skulle gå till de redan etablerade. Arvsskattens avskaffande har gjort att generationsskiften skjuts upp, man vinner inget på att planera dem. Så barnen har flytt bygden innan det är dags.
Både Matilda och mina egna barn måste få välja sitt liv. Vi i omgivningen kan bara hjälpa dem att leva ut sina drömar. Det handlar däremot om att skapa attraktionskraft i närboendet: Hur kan man i skogen underlätta markbyte så att skogen kommer närmare? Eller uppmuntra avstyckning som gör att man kan ha sommarstugan kvar utan 100 hektar skog? Hur hittar vi nya ägandeformer som passar distansboende? Och förstås, hur skapas en bättre arbetsmarknad på landsbygden så att de unga kan bo kvar nära sin skog? Hur ökar vi skogsboendets attraktionskraft? Hur kan människor bevara sina rötter även utan att behålla skogen?
Dessa är de stora utmaningarna för skogsägareföreningarna och alla oss andra. Inte att uppmuntra distansboende. Alternativet till närboende kan bli att konsulter i framtiden sköter skogen åt allt fler stadsbor som bara sitter i andra änden av landet och väntar på att få rotnettot skickat hem till sig i city.
SKOGEN 5/2014