Frågan är högaktuell nu när Skogsstyrelsens utvärdering av miljömålen debatteras. Frivillighet i den skogliga naturvården ställs mot statligt tvång. Men frivillighet har många bottnar.
Ordet förleder oss att tro att samhället bara ska ta vara på skogsbrukets egna önskemål. I själva verket är denna frivillighet i högsta grad ett sätt att styra. Det finns ett samhällsintresse att bevara mer biologisk mångfald än vad de enskilda skogsägarna och företagen egentligen vill. Därför bestämmer sig staten och dess allierade att med en aktiv politik styra frivilligheten. Det har gjorts framgångsrikt tidigare. 1903 års skogspolitik kom till när folk inte ”frivilligt” odlade virke för egen försörjning och för skogsindustrin. Genom att entusiasmera, predika, ge råd och lära ut lyckades skogsvårdsstyrelserna, skogsägareföreningarna, Föreningen Skogen, skogsföretag och andra få folk att producera mer virke — frivilligt. Till slut hade normbildningen fungerat så bra att staten år 1993 lättade på lagen och överlät betydligt mer av skogsskötseln till just frivilliga insatser.
Men frivilligheten har alltså baksidor. Naturvårdens ivrigaste förespråkare kan använda certifiering, branschvisa åtaganden eller enstaka positiva exempel som en hävstång för att pressa fram resultat, insatser som inte längre kan kallas frivilliga. För vem vill bli utpekad?
Till ”frivillighetens” begränsningar – eller baksidor för den som vill — hör även att dess syfte kan vara bereda marken för en hårdare reglering. Liksom att den kan vara helt skenbar: Om saker inte förändras på ”frivillig” väg blir det strängare lagar.
Vidare pekar Appelstrand på att frivilligheten skapar nya möjligheter för icke-statliga aktörer att styra kraven. Demokratiskt kanske, men mer svårgenomskådat.
Alla dessa begränsningar av det frivilliga i ”frivilliga” insatser i skogen är viktiga att ha med sig i debatten. Däremot är det långt ifrån dags att förkasta frivilligheten som politiskt styrmedel. Den har många positiva sidor. Den fungerar bra för att uppnå mål i komplexa situationer, den fungerar i vårt allt mer individualistiska samhälle, den gör att formerna kan anpassas till skogsbrukarnas realiteter, den gör att målen kan sättas högre.
Dessutom bidrar styrningen mot frivillig naturvård till ett ofta bortglömt miljömål i skogen: att det ska vara roligt att bruka skog. Det är viktigare än det var i 1900-talets produktionspolitik. För naturvården har en black om foten. Den är sällan lönsam för skogsägaren.
Text: Bengt Ek, chefredaktör
och ansvarig utgivare
bengt@skogen.se