Den senaste tiden har uppmärksamheten varit stor kring ESO-rapporten Skydda Lagom, med undertiteln En ESO-rapport om miljömålet Levande skogar. ESO är en tung instans och deras rapporter är viktiga underlag när framtida politik ska formas.
Några av de förslag som presenteras i rapporten är särskilt kontroversiella. Ett handlar om att markägare bör tåla att avstå en större del av intäkten från avverkning än vad dagens regelverk säger. Ett annat att koldioxidinlagring till följd av ökande virkesförråd i reservat bör användas för att lösa ersättningsfrågan genom att markägare tilldelas så kallade utsläppsrätter som de kan sälja. Ett tredje förslag säger att skogsnäringen bör bidra till finansieringen av reservat genom en ny naturvårdsavgift.
Författaren Magnus Nilsson fick utstå osedvanligt hård kritik när rapporten presenterades vid ett fullsatt seminarium på Rosenbad. ”Ingen ESO-rapport har tidigare blivit så ifrågasatt”, sa ESO:s ordförande Hans Lindblad. Även jag var kritisk.
Debatt om viktiga frågor är alltid bra, men när engagemanget och känslorna är mycket starka riskerar debatten att begränsa synfältet. Det är precis vad som hänt den här gången. Nilssons rapport utmynnar visserligen i en analys med slutsatser som verkligen kan ifrågasättas.
Men de frågor han ställer är utmärkta och angelägna. Bland annat nämner han att en av svårigheterna med att nå målet Levande skogar har att göra med att politikerna formulerar sig för allmänt och poetiskt. Han tycker att det är dags för politikerna att svara på frågan: Hur ser det svenska skogslandskapet ut när målet är uppnått? Och det finns ytterligare exempel på det som är utmärkt.