Regeringen har tillsatt den utredning som ska lämna förslag på hur en avståndsbaserad vägslitageskatt för tunga lastbilar kan utformas. Uppdraget ska redovisas senast den 9 december 2016.
Tanken kan tyckas god och framför allt enkel att presentera: En vägslitageavgift (eller egentligen en kilometerskatt) ska skapa incitament för att använda andra transportmedel än lastbilar.
Men resonemanget utgår ifrån att alla har samma närhet till hamn och järnvägsförbindelse. Så är, som bekant, inte fallet.
Avgiften skulle slå hårt mot glesbygd, dess skogsbruk och industrier. Alltihop av stor betydelse för något som i bioekonomins tidevarv anses extra lovande: nämligen skogssektorn. Genom att förädla skogens gröna guld kan en stor insats göras mot klimatförändringarna. Trä binder koldioxid medan det växer och fortsätter att göra det även när det används i produkter som kanske exporteras till andra länder.
Och vi har bara sett början.
Spill från skog och massaindustri är ett av de hetaste råmaterialen till biobränslen. Framställning av dessa bränslen görs med fördel i anläggningar i närheten av råvaran. Precis som industriellt byggda trähus. Vi talar om industrier som skulle ge välbehövliga arbetstillfällen i glesbygd och bidrar till minskade utsläpp världen över.
Men skogen växer där den växer. Ska utvecklingen strypas för att exempelvis Norrlands inland stängs ned av miljöskäl som på sikt kan visa sig vara mer symboliska än funktionella?
Självklart måste utsläppen minskas. Men en vägslitageavgift skulle paradoxalt nog slå extra hårt mot en bransch som satt upp egna, tuffa utsläppsmål. Koldioxidutsläppen från skogsindustrins transporter ska minska med 20 procent fram till år 2020.
Förslaget väljer också att blunda för att en innovativ industri försämrar sin konkurrenskraft för att man befinner sig i fel del av landet.
Att införa en kilometerskatt är att sätta avverkningsstopp på skog som ligger långt ifrån en hamn eller en tågterminal. Hur går det ihop med att trä ska ersätta fossiltunga material som plast och bensin? Och hur påverkas utvecklingsarbetet med dessa produkter när råvaran görs allt mer svårtillgänglig? Bioekonomin innebär ju att vi behöver ta ut mer, inte mindre, från det virkesförråd som vi lyckligtvis har i detta land.
En vägslitageavgift stänger av en del av Sverige och därmed tillgången till råvara och kompetens. Den bromsar just den industri som anses vara en del av lösningen på klimatförändringarna.
Det kan inte vara bra!
Ska en avgift införas måste den slå lika mot alla – oavsett var i Sverige man befinner sig. Den ska också undanta åkerier som investerar i miljövänlig teknik.
Införs kilometerskatten kan en välinvesterad fordonsflotta med minimala utsläpp få betala mer än dåligt skötta fordon med stora utsläpp. Allt beroende på avståndet till båt eller tåg.
Vad vi i själva verket har fått i långsmala Sverige är en skatt på avstånd!
Ett steg i rätt riktning är regeringens beslut om att i mars 2017 höja den tillåtna bruttovikten för timmerbilar från 64 till 74 ton. Forskning har visat att det minskar CO2-utsläpp och transportkostnader. Antalet bilar kan minska med nästan 20 procent.
Det här är en kreativ insats som inte blundar för det faktum att lastbilstransporter behövs.
Vi kan inte ta bort transporterna – men vi kan minska koldioxidutsläppen!