Föreningen Skogens ordförande Mats Sandgren och skogsägaren, lokalpolitikern och förra LRF-representanten Lars-Ove Johansson delade med sig av minnen, anekdoter och insikter från framför allt de första månaderna efter stormen.
Lars-Ove Johansson var vid den tiden samordnare i sin kommun för de lokala stödgrupper som LRF hade dragit igång något år tidigare – ett bra initiativ, skulle det visa sig. Stödgrupper tillkom i samarbete med energibolag och skulle finnas som beredskap vid extraordinära händelser, till exempel stormar, och hjälpa till med att röja ledningar och liknande.
De skulle komma att vara till stor nytta i efterarbetet.
– I nästan varje by var det någon eller några som var involverade i de här stödgrupperna, berättade Lars-Ove Johansson.
De fick även hjälpa till med mycket annat än röjning, som att skaffa fram material, stövlar, lokaler, kontorsmöbler med mera. Och stötta varandra och andra drabbade.
– Det var en del som mådde fruktansvärt dåligt och så här i efterhand ser jag att de som var med i stödgrupperna klarade sig mycket mycket bättre. Jag gjorde det nog också, för jag gick inte hemma och såg eländet utan hade något att göra, sade Lars-Ove Johansson.
Ordförande Mats Sandgren var vid den här tiden ansvarig för Södras skogliga verksamhet och deltog i ledningens omfattande arbete med att möta stormens konsekvenser. Förutom alla utmaningar kring logistik, röjningsresurser, planering och prioritering fanns det även andra, som att teckna avtal med alla inkallade extra resurser.
– Det var en utmaning att få avtalen tillräckligt tydliga och hållbara i långa loppet, sade Mats Sandgren .
Han drar sig till minnes att man hade folk från 15 olika länder i arbete ute i skogarna.
– Det var ju kommunikationssvårigheter också, kan jag säga, med en del av de här avverkningslagen.
Men både han och Lars-Ove Johansson har positiva minnen av hur stor uppslutningen var och hur erfarenheterna svetsade folk samman.
– Man behöver inte peka på vilken kulle som ska tas vid ett sådant här tillfälle, utan alla människor vet vad det är som gäller och alla människor lägger verkligen manken till för att få det gjort, sade Mats Sandgren.
Men det fanns även några få som såg en chans att utnyttja situationen till egen fördel.
– I min by var det en fastighetsägare som hade femtio meter ut till en skogsbilväg och frågade grannen om han fick köra ut stormvirket på hans väg. ”Okej, om jag får köpa din fastighet”, sa grannen. Fastighetsägaren fick köra nästan två kilometer till en annan väg i stället, berättade Lars-Ove Johansson.
Både han och Mats Sandgren drabbades också själva.
– Från mitt köksfönster var det en helt ny vy. Jag såg nog åtta kilometer där jag tidigare hade sett ett kanske trehundra meter, sade Mats Sandgren.
Lars-Ove Johansson bor i Lagan nära Ljungby som låg i ”stormens öga”, som han säger.
– Jag var en av dem som var drabbade – inte allra värst, men … En del hade ju inte en pinne, jag hade i alla fall något kvar.
Trots det fanns det många i städer och tätorter som inte förstod omfattningen.
– Jag var inne och köpte en pizza i Ljungby någon gång under de två första månaderna och det stod någon i kön som sa ”det var det värsta jag varit med om, mitt äppelträd blåste ned” – och så står man bakom och har fått nästan all sin skog nedblåst …
Gudruns konsekvenser gör sig fortfarande påminda. I dag finns det något av ett röjningsberg i de drabbade områdena.
– Man har inte alltid hunnit med att röja, det är ju en utmaning i de bestånden faktiskt. Sedan börjar ju förstagallringarna på Gudrunhyggena nu, sade Lars-Ove Johansson.
UR SKOGEN 3/2025