Skogsbruket har även fått hjälp från högsta politiska ort för att minska rekryteringsproblemen. 2011 drog den dåvarande regeringen på initiativ av landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) igång projektet Jämställt skogsbruk.
Kunskapen om attraktionskraft och vikten av synliga förebilder var bristfällig och man sökte heller inte fördjupa sina kunskaper inför projektet, enligt SKOGENs källor. Strategin var inte att öka andelen kvinnor i ledningsgrupper och chefsroller. Jämställdheten skulle istället byggas underifrån – på lång sikt. Man skulle locka tjejer till skogsutbildningarna, med särskilt fokus på bristyrket maskinförare.
Våren 2011. Jämställt skogsbruk dras igång och konsultföretaget Add Gender anlitas. En film spelas in uppe på kansliet. Den är på sitt sätt ganska underhållande och finns på YouTube. Handlingen är enkel: Minister Eskil Erlandsson bjuds på kaffe i plastkåsa av jämställdhetsexperterna Pernilla Alexandersson och Jenny Claesson. Iklädda skyddshjälmar och storrutiga flanellskjortor presenterar de en idé: Att en röd, trojansk trähäst ska säljas till skogsföretagen. Därifrån ska förändringsarbetarna klättra ut och börja verka inifrån.
Det hela påminner starkt om ett gammalt Bolibompa-klipp, där Göran Persson dansar med Kossan Doris.
”Det blir skitbra, lycka till”, skrockar Eskil till slut, skålar med sin gröna kopp och viftar ut genderexperterna i skogen.
Men där ute finns en struktur som trähästen inte tar sig förbi så lätt: glastaket. Målen för Jämställt skogsbruk satte nämligen Erlandsson och skogsnäringen själva, utan hjälp från Add Gender eller några andra experter.
Bolibompa? Eskil och trähästen samlar sig till attack.
Vilka är då ”skogsnäringen” i detta fall? Jag får inte svar förrän 2014.
– Jo, det är den absoluta toppnivån, försäkrar Eskil Erlandsson när jag träffar honom i ett tält under Mellanskogsmässan i september.
Det är några dagar till valet och allt tyder på att Eskil snart får åka hem till sin gård igen, så det är hög tid att få svar.
– Det är den yttersta toppen, upprepar han stolt. Jag och skogsdirektörerna satte upp dessa målen och sedan har jag träffat dem och frågat hur det går. Så det är prioritet på detta ska du veta, säger Eskil hurtigt innan Sveriges Radio frågar honom om valet och han mulnar lite.
Men när jag ber Add Genders vd Pernilla Alexandersson att kommentera målen ser hon direkt det som många andra också verkar se: Det finns inga mål för ett jämställt ledarskap. Där står visserligen att ”företagen i högre grad ska vara attraktiva arbetsgivare för både kvinnor och män.
Ett sätt att åstadkomma detta är genom att jämställdhetsfrågorna genomsyrar företagen från ledningsnivå ut till varje enskild medarbetare.”
Det låter bra, förstås. Men utan kvinnor i ledande positioner blir det lätt lite klent med genomsyrandet. Forskning visar dessutom att eftersom så mycket av den formella makten och den offentliga representationen bärs upp av vd kan könsfördelningen inom resterande del av ledningsgruppen anses ovidkommande för jämställdhetsarbetet.
– Nåja, det är ändå en bra början med en gemensam strategi, tycker Pernilla Alexandersson. Men de kunde gott ha kostat på sig modiga, mätbara mål om kvinnors ledarskap, eftersom det ger resultat. Och samtidigt satsat på utbildningarna – det ena behöver inte utesluta det andra.
Hösten 2012. Jag försöker komma med på ett av projektets seminarier. Jag vill förstå varför det saknas mätbara mål för kvinnors ledarskap. Landsbygdsdepartementet tycker först att det är jätteroligt – ”verkligen superkul!” – att en journalist är intresserad av skogsbrukets jämställdhetsarbete. Några dagar senare är man inte alls lika road. Inga journalister släpps in.
– Det blir ingen bra diskussion då, säger Eskil Erlandssons pressekreterare Madeleine van der Veer uppriktigt oroad och sänker rösten:
– Du förstår, de här människorna från skogen är inte så vana vid media.
Våren 2013. Jag kontaktar Landsbygdsdepartementet för att få de uppdaterade målen för projektet. Det går trögt, men under hösten kommer en del av siffrorna. De ser inte bra ut.
Inga siffror dyker upp 2014, men så blir det 2015 och bokslut över satsningens resultat. Egentligen fanns väl bara ett enda kvantifierat mål, att andelen tjejer på skogsbrukslinjerna skulle öka från fem till tio procent och, nej, inget hände. Man har i stället följt några så kallade indikationer (trender) och vaga formuleringar som att skogsutbildningarna ska vara attraktiva och att skogsbruket ska locka både män och kvinnor.
Vid slutet av projektet kunde man konstatera att andelen kvinnor på de högre utbildningarna ökat, men att intresset för skogsutbildningarna samtidigt fallit – hos både kvinnor och män. Och så är det fortfarande.
Jämställt så det förslår, alltså.
SKOGEN 4/2018